Han är en man i sina bästa år. Det betyder ganska ofta: mogen för otrohet, falskspel, bedrägeri. Eller: dags för motorcykel.
Kort sagt: en man på gränsen till nervsammanbrott. Så ser det ut i Maja Lundgrens nya bok. Huvudpersonen är sambo, har två små barn och hjärtat till vänster. Hans doktorsavhandling i antropologi har havererat. I övrigt: böjligt temperament, självklara föräldraledigheter, oreflekterade föräldrarelationer, rader av rättrådiga böngrytor. Nuvarande försörjning: assistent åt en kvinna med funktionshinder.
Forskarutbildningsplanerna må ha gått snett. Sambon och ungarna må ha packat väskorna samma morgon. Men herr Riktelius illusioner har inte brustit. Han visste ju inte att han hade några. Det hela går i stället direkt på psyket. Efter en middagstillställning där hemma läggs han in.
Är han en toffel? En modern man med förhinder? En postfeministisk skrattspegel?
Eller är han ett sanningsvittne? En termometer i tidens röv? Eller för att vara precis: i den upplysta kulturvänsterns röv?
Svårt att säga. För vänsterns del finns det hur som helst ingen större anledning till munterhet. Efter oss syndafloden.
Maja Lundgrens nya bok ”Mäktig tussilago” har konturerna av en utvecklingsroman med ironisk-tragiska, ja, surrealistiska förtecken. Den är också mer än lovligt fragmentarisk och korthuggen. Den kliver hastigt mellan inre och yttre, då och nu, fantasi och verklighet. Historien, i den mån man kan tala om en historia, utspelar sig lite varstans, mest av allt mellan raderna.
Men också på en psykmottagning. I missionens Kongo. I farmors dagböcker. I fädernas fjärran förflutna. På en middagsbjudning med kultiverade människor i den yngre medelåldern i dagens Stockholm.
Replikerna far genom luften för att snabbt falla till marken. De handlar om allt och ingenting. Ingen märker det. Dessa så kallade konversationer hade nog förnöjt Gustave Flaubert, han som hade ambitionen att sammanställa en encyklopedi över sin tids monumentala dumhet genom att samla på verbala klichéer och vedertagna åsikter. Borgerligheten skulle slutgiltigt avslöjas.
Flaubert misslyckades. Encyklopedin blev aldrig mer än en torso, en liten en dessutom.
”Mäktig tussilago” är Maja Lundgrens fjärde bok. Hon fick sitt genombrott med ”Pompeji” (2001), en egensinnig gestaltning av staden och människorna vid tiden för vulkanutbrottet. Sedan kom den otippade fortsättningen: ”Myggor och tigrar”, romanen som blev 2007 års litterära skandal. Lundgren exponerade ett antal manliga kulturarbetare, med namns nämnande, mestadels hemmahörande på Aftonbladet, allt mot en fond av napolitansk maffia.
Lundgren anklagades för att ljuga, ja, till och med för att inte vara riktigt klok. Kulturarbetarnas brott: ideologisk rättrådighet i teorin, mansgriseri i praktiken. Camorramännen hade åtminstone vett att stå för sin chauvinism.
Vad kunde man lära sig av debatten? Bland annat detta: numera är det godtagbart att böcker skildrar grov pornografi, sadism och masochism, till och med våldtäkter. Men en sak får man inte göra. Man får inte ge sig på kulturarbetare i kungliga huvudstaden, i synnerhet inte om de sitter på makt. Då blir det liv. Det fick Lars Norén erfara lite senare.
Jag hörde till dem som tyckte om Maja Lundgrens bok, trots den monumentala oformligheten. Skildringen av kulturarbetarnas dubbelmoral var träffsäker. Berättandet hade det slags nerv som kommer sig av djärvhet. Framför allt var romanen en tvingande gestaltning av en kvinnlig intellektuell som stod bredbent i världen, utan partnerbihang, med allt vad det innebär av klarsynthet och utsatthet.
Lundgren visade en aptit på satirisk vidräkning som ibland kunde påminna om Tom Wolfes sedeskildringar eller varför inte Balzacs ”Förlorade illusioner”, en roman om hyckleri och falskspel i den kulturella offentligheten i 1820-talets Paris, allt sett ur en idealistisk ung mans ögon.
Man förstod vad Lundgren ville. Det förstår man inte lika lätt med dagens bok. Den är visserligen slagfärdig och intressant komponerad, därtill egensinnigare än mycket av det som skrivs i prosaväg i dag. Fast nu är det mindre av Balzacs goda aptit och mer av Flauberts anorexi, han som ville sammanställa en encyklopedi över vedertagna åsikter.
Problemet är inte vad boken säger utan vad den inte säger. Ironin – eller satiren eller karikatyren – förlorar till sist udden om det inte finns ett slags bakgrundsstrålning som tränger igenom oförsonligheten, en föreställning om låt oss säga det goda, det sanna eller det rätta.
I princip kan ju vad som helst bli löjeväckande eller föraktligt eller skrattretande om man bara bestämmer sig för att lyssna med tillräckligt mycket kyla. I Lundgrens nya bok finns kyla, gott om kyla. Men var finns ärendet? Romanen exponerar allt och alla med obönhörlighet, från den rättänkande psykiatern (Mister Hur-var-det-här-då?) och hans stackars patient (den rättrådige Oscar Riktelius) till de kalassugna middagsgästerna (så trevligt med chili con carne!). ”Mäktig Tussilago” säger för mycket – och för litet.