Det finns en kuslig sensmoral i handböcker om föräldraskap. I böckerna om barnet som uppfostringsobjekt och problemkälla är fokus alltid föräldrarnas behov. Hur gör man för att få det att sova? är grundfrågan. Hur får man egentid, vara i fred, kan odla parförhållandet, allt som inte inbegriper den där individen.
Men sedan! I handböckerna om tonåringar är styrkeförhållandet plötsligt omvänt, nu ropar de självupptagna föräldrarna oroligt efter uppmärksamhet, gensvar och närhet. Hur får man barnet att inte överge en så förbannat fort?
Majgull Axelsson har alltid rört sig hemtamt i det där mörkret mellan generationerna i sina romanvärldar, och framför allt följt kvinnor som fastnat i det nät av skuld och skam som 1900-talet vävde åt dem som inte dög. I varpens inslag av klass och kön fastnade de övergivna, de som födde oäkta barn, hade dåligt rykte och låg självkänsla. De, vars kapacitet att stärka och sörja för andra, bröts ner och gjorde dem till dåliga mammor som kvinnligt lade all skuld på sig själva.
Den nya romanen ”Moderspassion” har en ödesdiger titel som syftar på en diffus diagnos i 1700- och 1800-talets kyrkböcker. I dag skulle det kanske kallas förlossningspsykos. Men precis som en del av de glömda kvinnorna i de där kyrkböckerna avled efter många års ”moderspassion” är det den utdragna passionen, det långa lidandet i moderskapet som intresserar Axelsson. Lidandet som kan pågå ett helt liv, där döttrar till döttrar upprepar frågan: Vad gjorde jag för fel? Varför dög jag inte, vare sig som barn eller förälder?
Som barn blir en förlängning av vuxnas livsdrömmar och stolthet är föräldrar en källa till skam eller livsmod beroende på den plats de har i samhället. Och det är i sådana plågsamma knutpunkter som kvinnorna och männen i ”Moderspassion” befinner sig, mellan sitt självförakt och föraktet från barnen. Det är en farlig plats.
Majgull Axelsson är mästare på intriger som kan kännas melodramatiskt osannolika. Också här är spelplatsen som tagen ur en sotsvedd countrylåt: Minnas vägkrog utanför Arvika som blir en tillflyktsort för en skara människor undan en våldsam storm. Dagens rätt är kalops och avskurna från samhället oroar de sig för sina anhöriga, levande och döda, tänker tillbaka och tvingas se sina livslögner i vitögat.
Huvudperson är Minna, ensamstående mamma med en högpresterande dotter, och dotter till en ensamstående mamma som ansågs lösaktig i det lilla samhället för att hon var ogift. Tillmälet ”hora” trodde Minna hade blivit omodernt i tider av jämställdhet och kvinnlig frigörelse men nu ser hon det plötsligt, försent, komma tillbaka.
Livslögnen är central som intrigens motor och berättelsens psykiska relief. Det kvinnliga dilemmat som är den mörka kärnan i Majgull Axelssons romaner handlar om att kämpa för att betraktas som åtråvärd och anständig samtidigt. Och hur kärleken mellan barn och mödrar i generationer kan förvridas av samhällets dubbelmoral. Där det enda försvaret är förmågan att skapa nya sanningar, men inte alltid vara tillräckligt bra på det heller.
Det här är en bok om många års sorg, som punkteras under ett stormigt dygn av undantagstillstånd. I förra romanen ”Is och vatten, vatten och is” utspelades nutidsplanet ombord på ett polarforskningsfartyg på väg genom Antarktis, platsen som likt en mänsklighetens fontanell är ömtåligast för klimatkrisen. Här viner i stället en extrem storm som översvämmar hela samhället och ger samma sammansmältande effekt av symbolik och realism. Stormen slår bokstavligt människor till marken, rycker upp träd med rötterna, möblerar om världen.
Men friheten i katastrofen har fått många hjärtan att ticka hårdare, från Tove Janssons Filifjonka till världens krigskorrespondenter.
Jag tycker om Majgull Axelssons sätt att arbeta dubbelt, att hela tiden våga skildra tillvarons ibland övertydliga symbolik. Determinism och kitsch kallas det ibland, men den skarpa ängel som förekommer i Minnas liv kan vara allt man vill. Rester från en psykos, bibliska fantasier, överjaget i ny skrud. Eller kanske bara ett behov av att möta en makthavare med lite resning, i stället för livets verkliga plågoandar. Den som är rädd för pekoral när änglar flaxar i fiktionen rekommenderas en tanke på dramer som Hans Alfredsons ”Den enfaldige mördaren” eller Tony Kushners ”Angels in America”, som har likheter med Axelssons mytologiska realism.
Romanen förlorar stundtals i tyngd och mörker av det här greppet. Men berättelsens kärna är så genomsvart – och för den som inte läst ännu, avslöjar jag den inte – att den utan den här estetiken hade blivit just en deterministisk skildring av hur den sociala smittan överförs. Att den som en gång stämplas värdelös skapar en identitet som underlägsen som inte går att förändra.
”Moderspassion” handlar om den stora skuldtyngda frågan som dunkar under alla de mindre frågorna i alla föräldrahandböcker: hur får man sitt barn att vilja leva?