Han hette Abraham Niclas Clewberg, levde från 1754 till 1821 och blev så stor att han adlades. Då bytte han namn till Edelcrantz. Han steg, han glänste, han uträttade märkvärdiga ting för det moderna Sverige - och sjönk snabbt tillbaka efter sin död. Inga barn hade han. Vad lämnade han då i arv, han som var både den förste och den siste av sitt namn?
Inte mycket, om man får tro våra historiker. Där framstår Edelcrantz som en andens tiokampare, lika kunnig om operan som om ångmaskinen, men utan att vara mästare i något. Nu har Malte Persson skrivit en roman om Clewberg-Edelcrantz. Det säregna med "Edelcrantz förbindelser" är inte bara att romanen återupprättar ett bortglömt geni. Den ställer läsarens historiebild på huvudet.
När Carl Fehrman för länge sedan recenserade en av de få böcker om Edelcrantz som finns att tillgå, Karl Ragnar Gierows "Abraham Niclas Clewberg Edelcrantz" från 1964 (som av allt att döma också är Malte Perssons huvudkälla) summerade han Clewbergs insats så:
"Kanske var det till sist hans kvalificerade mångsyssleri som hindrade honom att göra en samlad och bestående livsgärning: denne hyperintelligente mans liv är fyllt av snillrika ansatser men visar få minnesvärda insatser."
Edelcrantz samlade sig aldrig. Men är hans insats därför mindre bestående, mindre minnesvärd? frågar denna roman. Ligger inte Edelcrantz storhet i hans förmåga att sprida ut sig? Malte Persson vränger en vanlig föreställning ut och in. Vem är störst? Den som sätter djupast fotavtryck i världen? Eller den som sätter flest?
Vi följer huvudpersonen från ungdom till ålderdom. Redan som artonåring förordnas Clewberg till docent vid Åbo akademi. Hans ämnen? Litteraturhistoria och elektricitetslära. Som andra begåvade ynglingar från periferin - gode vännen Johan Henric Kellgren är en annan - far han sedan till centrum för att vinna guld och ära.
Då som nu gällde det att erövra huvudstaden med ordens hjälp. När änkedrottningen Lovisa Ulrika dör 1778 ser Clewberg sin möjlighet och skriver en sorgedikt. Kellgren, som redan tagit sig en plats i det litterära livet, hyllar dikten i Stockholms-Posten. Succén är ett faktum. Clewberg blir av Gustav III i rask takt utnämnd till (1) bibliotekarie i Åbo med professors lön, (2) protokollsekreterare i rikets kansli, (3) förvaltare av konungens handkassa samt (4) andre direktör vid de kungliga spektaklerna.
Bra klättrat av en tjugofemåring. Det blir mer. Sin viktigaste roll får Clewberg-Edelcrantz som chef för operan, under Gustav III statsmaktens viktigaste institution. Han gör sig även känd som fysiker och uppfinnare. Han är en av de första i Sverige med att utnyttja ångmaskinen och anlägger den ångdrivna Eldkvarn på Kungsholmen. Han konstruerar också Europas bästa fjärrkommunikationssystem, den optiska telegrafen, ett band av torn försedda med svartmålade skivor som vänds enligt en binär kod. Nu kan meddelanden överföras från Gävle till huvudstaden på några minuter.
Dessutom basar Edelcrantz över Tullstyrelsen, brandförsäkringsverket och Kommerskollegium. Han inväljs i allehanda akademier och sällskap, tjänstgör som kungens handsekreterare, håller sig nära köttgrytorna. Samtidigt som han bejakar aristokratins nedgång och borgerskapets framväxt gör han själv motsatt klassresa och slutar som baron, innehavare av förläningen Stora Skuggan på Norra Djurgården. Där anlägger han för övrigt ett mönsterjordbruk.
Malte Persson har en lysande förmåga att härma konversationen vid hovet eller umgänget i dåtidens herrklubbar och akademier. Boken är spirituell, underhållande, lärorik. Det märks att författaren är förtjust i sitt kostymspel. Ibland märks det alltför mycket. Men det märks också att han vill något större.
Har han velat rekonstruera de dödas lidelser och psykologi? Nej, då hade han säkert gjort större sak av huvudpersonens eventuella homosexualitet och av äregirigheten som får honom att pinka på varje stolpe. Har han velat skildra gårdagens samhälle, omvälvningarna, klasskampen och revolutionen? Nja, åskan hörs bara på avstånd. Inte är detta heller fråga om fiktionaliserad lärdomshistoria, där Edelcrantz får representera, säg, upplysningens uppgörelse med romantikens svärmeri och metafysik.
Sådant finns där, men som bisatser i ett större argument som gäller människans plats i historien. Görs historien över huvud taget av människor, eller uppstår den ur förbindelserna människor emellan? Om historien görs av människor kan den förstås genom att vi värderar deras verk, bedrifter och produkter. Uppstår historien däremot ur förbindelserna, nätverken, konversationen och kommunikationen, då kan den förstås bara genom att man utforskar vilka regler som avgör vad som låter sig sägas och göras i varje tid och miljö - och det är i detta sammanhang som Edelcrantz framstår som tidens suverän.
Ungefär så menar nog Malte Persson. Liksom Edelcrantz genomsyrades av sin tids materialism - Newtons skrifter och La Mettries "Maskinen människan" citeras i romanen - är Persson präglad av samtida kulturteoretiker - Friedrich Kittler, Bruno Latour, Gilles Deleuze - som undersökt den sociala och språkliga hårdvara som genererar konst och kunskap. I deras anda reducerar Persson den gustavianska eran till "maskin" (Kittler), "nätverk" (Latour) eller underjordiskt "mycel" (Deleuze). Ser man historien genom dessa linser är Edelcrantz långt mer än en mångsysslande bifigur. Tack vare sin semiotiska begåvning tillägnar han sig upplysningstidens grundkod, med vars hjälp han kan manipulera såväl operan som telegrafin, juridiken, regeringskonsten och fysiken. De är alla delar i samma världsmaskin och Edelcrantz har genomskådat dess mekanik.
Malte Perssons roman heter alltså "Edelcrantz förbindelser". Det är en hyllning till kommunikationen. Romanen kunde lika gärna ha hetat "Nätverksmänniskan". Ur denna berättelse kommer den autentiska stanken från stockholmska gränder och skimret av rokoko. Men framför allt består den av kvickhet, litterärt mod och - ovanligast av allt - idéer.