Några stiger av, andra kliver på. Dörrarna stängs och tåget går. Med på färden genom tunneln finns ett ensamt diktjag, ett huvud fullt av tankar och – i det tysta – en sång. Något mål med resan finns inte, den går i cirklar precis som tåget. Men livet har en slutstation och den närmar sig trots allt obönhörligt. Vem vet, kanske är jaget redan där, resan går ju under jord.
Det är Malte Perssons dikt om Stockholms tunnelbana: en undersökning av vardagslivets logistik och döden mitt i livet.
På sextio sidor och lika många dikter fångar poeten både tidens flykt och diktens egen bot mot densamma. Det är knixigt, smart och helgarderat, men också lekfullt, sorgligt och emellanåt rörande. Lägg därtill att detta är en bok enbart bestående av sonetter och man kan inte annat än imponeras.
Tunnelbanan var det alltså. Få platser är så vardagliga och samtidigt så symboliskt laddade som den. Man skulle kunna tro att den därför är som gjord för att undersökas i litteraturen, som ju har smak för dubbeltydigheter. Men sanningen är ju att tunnelbanelitteraturen, i den mån den finns, sällan gjort någon glad. Är inte symboliken alltför given? Tycks inte pekoralet lura runt tunnelkröken?
Den författare som ändå beger sig ner i underjorden måste följaktligen försöka finna ett helt eget spår. Som Jacques Jouet, den franske poeten som uppfann metrodikten. Det är en dikt som inte bara handlar om tunnelbanan utan dessutom är skriven under det korta intervall som utgörs av en resa mellan två stationer. Jouets snilledrag var att underkasta sig en godtycklig regel, en formell begränsning, som automatiskt styrde hans dikt bort från den givna symboliken och det redan skrivna.
Vad Jouet gjort för Paris metro gör nu Malte Persson för Stockholms tunnelbana, fast liksom tvärtom. Jouet, som är medlem i Oulipo, den konceptuella litteraturens egen urcell, hittade på reglerna själv. Persson, vars litteraturpolitiska väderkorn inte är känt för att vara underutvecklat, gör förstås på omvänt vis och underkastar sig ett månghundraårigt regelverk: sonettens. Det betyder att hans dikt präglas av versmåttets synnerligen strikta system med elvastaviga jambiska versrader och intrikat rimflätning. Visst, emellanåt tar han sig friheter vad det gäller rytmen, och rimmen flätas med variation. Men på det hela taget är detta en sonettcykel i traditionens efterföljd och därmed ett sannskyldigt mästarprov.
Persson kommer säkerligen att prisas för det. Själv tänker jag att det väsentliga är något annat. Vad han gör är ju inte att skriva sonetter för sakens egen skull, utan att använda dess regelverk för att synliggöra världen på nytt. Sonettens strikta system är med andra ord inte den tvångströja som den fria versens förespråkare en gång ville ha den till. I stället är den en liten apparat för språkframställning och som sådan egentligen inte väsensskild från Jouets regelverk. I båda fallen handlar det om att inrätta ett motstånd som ”drar medvetande ur sina spår”, som det står i en sonett.
Följaktligen är ”Underjorden” fylld av oväntade sammanställningar och blixtsnabba övergångar. Alla resenärer kan känna igen sig, och ändå inte:
Jag ser duvan fly upp genom
luftdraget
och flaxa i panik strax över
pappan,
stelt böjd över barnvagnen
i rulltrappan
men värmd av färgerna för
fotbollslaget
och över ansiktsuttryck av det
slaget
som utstrålar ett svar på alla
frågor,
och dem som hopskrynklas av
tryckvågor
från yttervärlden mot det egna
jaget;
och över mig och mitt jag som
betongen
grått drar med sig nedåt mot
perrongen –
ett jag som duckar, blickar,
tänker jagat
att något ändå flyger genom
sången,
trots att själens rullband upp mot
utgången
stått länge felanmält men inte
lagat.
Sådan är ”Underjorden” när den är som vassast: ett skruvat montage av storstadsbilder, inre våndor och litterära reflektioner. Samtidigt finns här ett drag som stör och det är det återkommande antikiserandet. Att kalla tunnelbanan ett ”vardagshades” är ett sätt att beskriva det liv som gått i stå, men är det inte lite för enkelt, lite för givet? Det blir ett väntat bildval: tunnelbanelitteratur…
Ett annat aber är att den antika referensapparat som den lärde poeten har så lätt att tillämpa på sitt vardagliga stoff gör att dikten ofta framstår som onödigt manierad. Med tanke på att Persson är en trickster och spjuver av stora mått börjar man genast undra om inte detta också är avsikten. Och när talet om ”sången” dyker upp (en gång en stående metafor för ”dikten”) undrar man om Persson inte överdoserat sin tunnelbanelektyr av sonettdiktarna Rilke eller Stagnelius, som för övrigt skymtar förbi på Slussen i en strof.
Hur retro kan man egentligen bli, med trovärdigheten i behåll?
Men man vänjer sig. Och då upptäcker man att Malte Persson gör helt rätt när han trampar sin gamla sonettcykel genom den moderna tillvarons tunnelbana: med traditionens färdmedel kan man upptäcka sidor av livet i det inre av den här planeten som annars förblivit fördolda.
”Underjorden” är full av dem.