Porträttmålaren Ulrica Fredrica Pasch (1735–96) var ett etablerat namn under den galanta gustavianska tiden. Erkänt skicklig och eftersökt valdes hon in som Konstakademiens första kvinnliga ledamot 1773.
Trots dåtidens starka erkänsla blev hon senare bortdefinierad och bortglömd. Denna motsättning, detta tomrum runt Pasch intresserar genusforskaren och konstdocenten Anna Lena Lindberg, som redan på 1990-talet började göra utställningar och skriva om Pasch.
Hennes vidare forskning har resulterat i boken ”En mamsell i akademien”, som är långt mer än en vanlig biografi. Lindberg har gjort vad hon kunnat av det begränsade källmaterialet och spårat rader av porträtt, som återges, diskuteras och tolkas med hjälp av ett genusperspektiv.
Ulrica Fredrica växte upp i en känd konstnärssläkt, fick undervisning av sin far Lorens Pasch d ä och var uppskattad för sin förmåga att måla porträttlikt. Därtill var hon en stoffmålare av rang, som raffinerat återgav tidens skimrande pärlor och glänsande tyger, genombrutna tyllslöjor och luftiga spetskrås. Hennes charmiga och relativt livliga barnporträtt var nyskapande för sin tid.
Men framför allt vidgar Lindberg perspektivet. Ulrica Fredrica, och som jämförelse samarbetspartnern och brodern Lorens Pasch d y, skrivs in i en kontext: 1700-talets samhälle och framväxten av det moderna konstlivet.
Dessutom görs en rundmålning av hennes möjliga kvinnliga förebilder, både ute i Europa och i den egna släkten. I sammanhanget presenteras även en rad feministiska konstvetare och deras bidrag till en reviderad historieskrivning.
Det gör ”En mamsell i akademien” till en handbok i genuskunskap för alla konstintresserade och en utmärkt bredvidläsning till Konstakademiens pågående utställning (se artikel härintill). Någon gång tappar Lindberg bort sig i alltför långa utvikningar men det är anmärkningar i marginalen.
Bäst är det när Lindberg gör konkreta iakttagelser, problematiserar kanonbegreppet och leder fram läsaren till nya insikter. Ulrica Fredrica Pasch fick i Akademiens minnestal särskilt beröm för sin förmåga att naturtroget återge sinnliga detaljer. Men just detta används senare emot henne.
Mamsell Pasch går från att beskrivas som en excellent porträttmålare, till att påstås ha kopierat sin bror och ha ett ”litet ängsligt detaljutförande”. I nästa steg förpassar konsthistorikerna ut henne i marginalen. Men nu har Anna Lena Lindberg gett tillbaka Ulrica Fredrica Pasch hennes välförtjänta plats i konsthistorien.