Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Mannen i Damaskus av Eric Ericsson och Susanna Wallstén

Nazisten Alois Brunner försvann efter andra världskriget. I ”Mannen i Damaskus” skildras hans liv. Jens Christian Brandt läser en rik roman som spelar med öppna kort.

Dokumentärroman

”Mannen i Damaskus”

Eric Ericsson och Susanna Wallstén

Albert Bonniers förlag

 

Så fort kriget är över finns det gömställen och, så småningom, flyktvägar. I oktober 1945 tar sig Josef Mengele via München till en ensligt belägen gård i södra Bayern. Där börjar SS-läkaren, beryktad för sin vana att på tågperrongen i Auschwitz vissla melodier ur ”Rigoletto” medan han pekade ut vem som skulle sändas till gaskamrarna, jobba som bonddräng. Ungefär samtidigt arbetar Adolf Eichmann som skogshuggare i Nordtyskland och i Ruhrområdets kolgruvor sliter en viss Alois Brunner. Vad trion har gemensamt är att de om några år kommer att hamna högst upp på listan över internationellt efterlysta krigsförbrytare.

Men där och då, under de där första kaotiska efterkrigsåren, är de knappast ens efterspanade. Tyskland måste komma på fötter igen och är man bara beredd att jobba med händerna är det ingen som frågar efter vilken position man hade i nazistpartiet eller vilka order man undertecknade vid vilka skrivbord. Den rättvisa som ändå finns mal långsamt. Vittnesmål samlas in, bilden av bödlarna klarnar. Men det fina för Mengele & co är att det parallellt växer fram ett slags fascistiska hjälporganisationer, mörkbruna nätverk specialiserade på att lotsa främst SS-folk till säkra destinationer utanför Europa.

Mengele tar sig, med benägen hjälp av bland andra Vatikanen, Röda korset samt schweiziska och italienska myndigheter, till Buenos Aires. Eichmann gömmer sig en tid i ett franciskankloster i italienska Alperna och avseglar sedan också till Argentina. Alois Brunner, under kriget Eichmanns närmaste medarbetare och ansvarig för deportationen av cirka 128 500 judar till koncentrationslägren, flyr till Syrien.

Om denne Brunner och hans gäckande efterkrigsexistens har författarduon Eric Ericsson och Susanna Wallstén skrivit en häpnadsväckande fallstudie. ”Mannen i Damaskus” är en rik, ambitiös, oerhört fängslande och engagerande bok. Det som skiljer den från annan litteratur i genren är att den är komponerad som ett väldigt collage. Vem Brunner var, vad han sysslade med i Damaskus och annorstädes, vem som skyddade honom och varför han ända fram till sin död – som förmodligen inföll 2009 eller 2010 – lyckades undgå rättsskipningen, berättas genom ett raffinerat montage av tidningsklipp, diplomatiska depescher, CIA-promemorior, Stasiakter och andra arkivfynd.

Till detta redan digra material läggs sedan författarnas eget researcharbete i form av telefonintervjuer, miniatyressäer om vapenhandel och brevbomber och encyklopediskt utformade artiklar om kopplingarna mellan diverse militära underrättelsetjänster och den internationella drogmaffian.

I ett lakoniskt efterord skriver författarna att de under sina efterforskningar i ”berättelserna, skrönorna eller ryktena” om Alois Brunner upptäckte ”så många oklarheter” att historien om honom ”fick anta en associativ och fragmentarisk form”. Resultatet är en text som kongenialt mejslas fram genom ideliga utvikningar och snart växer till en oroande fresk över en globaliserad efterkrigsvärld där ett ändlöst följe av ganska halvhjärtat eftersökta krigsförbrytare i bästa välmåga bygger upp nya identiteter, gör karriärer som säkerhetsagenter, importerar tyskt öl till muslimska länder, publicerar antisemitiska pamfletter och förkovrar sig i alternativ medicin och naturläkemedlens infektionshämmande egenskaper. Allt medan merparten av världens regeringar, diktaturer såväl som demokratier, välvilligt nickar bifall åt den fascistiska entreprenörsandan.

Hur kunde det bli så? Ofta under läsningen får man, då det ljusskygga persongalleriet defilerar förbi, en känsla av att medlemskap i SS under kalla kriget sågs som en merit i nivå med examen från Harvard eller Yale. Alltid fanns det någon regim som ville dra nytta av herrarnas expertis inom områden som förhörsteknik eller likvideringar. Till och med Mossad valde ibland att anlita frilansande agenter med naziförflutet. Och i Israels grannländer fanns, som författarna visar, en tradition från 30-talet av beundran för Hitler och därmed också en beredskap att härbärgera alla som någon gång stått på hans sida.

Författarna slussar oss genom denna labyrint av hemliga nätverk och cyniska allianser utan att moralisera eller falla för frestelsen att förenkla. Bokens verkliga styrka ligger i att den spelar med öppna kort: vad som berättas är bara en del av sanningen och möjliga slutsatser, helhetsbilder, överlåts åt läsarna. Om man inlåter sig på berättelsen blir det snart nödvändigt att själv försöka kontrollera källorna, slå i uppslagsverken och gå till tidningsarkiven. Och då uppstår en hetsig dialog med författarna; ofta är man inte alls överens och förstår inte varför de utelämnat vissa uppgifter och i stället lyft fram andra.

Som historieskrivning är det förebildligt, en berättelse som inbjuder varje läsare att själv foga in nya bitar i det stora, förvirrande och aldrig avslutade pusslet.