Bokrecensioner

Mara Lee: ”Salome”

Mara Lee skriver om en destruktiv sorg hos medelklassungdomar i en skånsk ort på 80-talet.
Mara Lee skriver om en destruktiv sorg hos medelklassungdomar i en skånsk ort på 80-talet. Foto: Mats Andersson
Mara Lees författarskap kretsar kring maktrelationer – om att betrakta och bli betraktad. Malin Ullgren saknar en undertext som talar till vuxna i ”Salome” – en ny roman om unga kvinnors begär.
Litteraturrecension

Skribent: Mara Lee

Titel: "Salome”

Utgiven av: Albert Bonniers förlag

Omslagsbilden till Mara Lees nya roman ”Salome” är en teckning som visar en hand som greppar en fot. Man kan tänka sig att Anna Giertz bild fortsätter utanför omslaget, och då visar hela figuren av en dansare som drar upp sitt ena ben. Ungefär som i Pablo Picassos etsning ”Salomé”, där en ung naken kvinna intar just en sådan position inför en tjock gammal Herodes, som stirrar på hennes exponerade underliv.

Så tydliga är inte maktrelationerna hos Mara Lee, som att den ene kan döda och den andra har en begärlig kropp. Tvärtom fortsätter hon det författarskap som så gärna skriver andra berättelser: berättelser om flickors och unga kvinnors egna blickar på män och på varandra, om våldet som lockande och om ungflicksfantasier helt utan rodnande kinder och ömsinne.

Nya testamentets Salome, hon som bad kung Herodes att få Johannes Döparens huvud på ett fat som tack för sin fantastiska dans, är alltså föremål för omdiktning i Mara Lees roman. Huvudperson är den 14-åriga Elsa Mo (ett anagram av Salome), som lever i den bästa av världar på 1980-talet. Övre medelklass på en liten skånsk ort, vänner, pojkvänner, begåvad dansös… och ändå så olycklig. Eller i alla fall svart.

Lee skildrar ett privilegierat men vanligt ungt liv; ett liv av klädbekymmer, alkoholfria fester, prao och spänningar vid plåtskåpen i skolkorridoren. Inuti och vid sidan av detta lurar passioner och aggressioner som är starkare än de taniga kroppar de bor i. Elsa drar sig undan sin dödssjuka bästis, och hon offrar sin fosterbror Johannes. För att hon är en kallsinnig narcissist? För att hennes föräldrar har skilt sig? Skuld? För att hon kan? Vet inte.

Jag kommer kanske aldrig att bli bästa sortens uttolkare av den här sortens romanfigurer. Tvärtom känner jag mig existentiellt främmande inför den hårdhet och självsvält de för med sig till romankonsten. De laddas med en destruktivitet och en sorg som jag inte kan se varifrån den kommer; snarare drabbas jag av en indignerad känsla av att de är pipiga och bortskämda, av att de uttrycker ett lidande de inte riktigt har rätt till.

Mara Lee rör vi den där konflikten mellan ett svårt hjärta och en enkel värld; som Elsas vrede mot Johannes, han som har hårdare livserfarenheter än hon själv. Johannes är vacker som en ängel, glödande marxist-leninist, och snart en riktning för många slags begär i byn.

Lee manar känsligt fram bilden av en period i livet då sex är en både väldigt närvarande och sällan erfaren storhet, men alltid en styrande kraft. Romanen får mig att reflektera kring hur sex under de här åren är något som läggs till vanor som redan finns, och som ännu inte brutna. Man gruppduschar efter träning, klär på och av sig, och har nästan lika lite avstånd till varandras kroppar som små barn. Gränser och privatsfärer flyter, slagsmål och hångel är tillfälligtvis besläktade.

Elsa betraktar och värderar oupphörligen andra, älskar det vackra, stöts bort av framför allt det alltför kvinnliga.

Det finns inget oskyldigt i skildringen av den här upptäckarfasen, som om Lee vill skilja på oskuld och oerfarenhet. Elsa tycks vilja stå kvar på tröskeln och vämjs av dem som inte klarar balansen mellan barn och vuxen. Jag känner igen den blicken från mina egna tidiga tonår; detta att nästan förakta de flickor vars kroppar har tagit steget fullt ut och har stora bröst och baddräkter som skär in i skinkorna.

Salome” har ett språk som tassar fint mellan ett enkelt beskrivande av mintgröna tonårsbestyr och exakta, hyperkänsliga förnimmelser, som om huvudpersonen var ett djur. Hon känner kvardröjande lukter av ”vuxna kroppar” i tomma rum, ett regn luktar beskt, ”som avbrutna kvistar”, ett ljus är ”ömmande”.

Lee fångar väl det både inrutat simpla och mystiska i ett väldigt ungt liv. Men jag saknar tyngd i romanen, kanske en undertext som är stark nog att tala till mig som vuxen.

Bitvis står texten alltför stilla i det realistiska återkallandet av 80-talets högstadieliv. Däremot växer berättelsen varje gång Bibeln tränger igenom; som den syns i utforskandet av danskonsten, i detta att betrakta och bli betraktad, i attackerna mot Johannes och andra gamla och nya delar av Salometraditionen.