Vi svenskar läser gärna böcker och ser film om allsköns exotiska platser, vare sig det handlar om Transsylvanien, Vilda Västern eller Fylke. Men det är mer sällan vi själva är föremålet för någon annans exotiska fantasier. Visst, en och annan ohistorisk viking dyker väl upp här och där och Film-Sveriges lågbegåvade och tvångsmässigt stereotypa norrlänningar (läs: en evigt bredsvärjande Lennart Jähkel i Helly Hansen och med kostant högt blodtryck) blir vi väl aldrig av med.
Jag menar i stället berättelser där utomnordiska författare skapar ”riktiga” svenska karaktärer och där händelserna utspelas i ett Sverige vi känner till. De är sannerligen inte vanliga, och än mer sällan särskilt lyckade. Med ”Revolvern” har dock den brittiske författaren Marcus Sedgwick antagit utmaningen. Och resultatet är faktiskt inte så pjåkigt.
”Revolvern” utspelar sig i huvudsak under ett par gastkramande dagar i en liten, isolerad och dragig stuga utanför Kiruna 1910. Där bor den fattiga familjen Andersson; pappa Einar med sina två barn Sigge och Anna, samt Einars nya hustru Nadja som flytt Korpelarörelsens galenskaper (här missade Sedgwick lite med faktakollen då denna sex-och-sprit-sekt inte drog i gång på allvar förrän på 1930-talet).
Varvat med Kirunaavsnitten berättas även om familjens tid tio år tidigare i Nome, ett guldgrävarsamhälle i nordvästra Alaska dit de rest för att söka lyckan.
När Einar en dag tar den farliga vägen över isen på vägen hem från Kiruna, håller den inte och han går ned sig. Med hjälp av hundarna lyckas han dock ta sig upp ur vaken men fryser ändå snart ihjäl.
Sigge som nu är femton år hittar honom men kan inte begripa varför pappan som själv så ofta predikat riskerna med att ta vägen över isen ändå gjorde det. En fråga vars svar gömmer sig tio år tillbaka i Alaska.
Men den direkta orsaken till varför Einar riskerade genvägen över isen står dessutom snart utanför dörren till stugan. En man har jagat Einar i tio års tid, ända sedan familjen lämnade Nome och denne tänker inte nöja sig enbart med Einars död. Han har mer att utkräva.
Precis som i sin utmärkta vampyrhistoria, ”De som går igen” (2011) håller Sedgwick läsaren snabbt i sitt grepp med små men mycket effektiva medel. Revolvern utvecklas snabbt till ett slags kammarspels-thriller med tajt språk, korta kapitel, många vändningar och osentimental ton. Det är is, kyla, mörker och ensamhet. Och det är helt enkelt mycket bra.
Men åter till Sigge och Anna. Det enda de nu har kvar efter sina föräldrar är mammans starka förtröstan på Gud och Einars gamla Colt, revolvern som han tagit med från Amerika, som ligger gömd i en burk i skafferiet och som han noga såg till att båda barnen fick provskjuta. Vilken av dessa ”vägar” ska barnen välja för att ha en chans att överleva?
Sedgwicks lösning överraskar, fascinerar och kanske även nyanserar. Precis som det gamla citatet:
”Det som gjorde alla män jämlika var varken Gud eller självständighetsförklaringen. Det var Samuel Colt”. Okänd.