Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Marcus Tullius Cicero: När allt gick under. Brev från den romerska republikens sista år

Cicero såg den romerska republiken gå under – och strök själv med i ett politiskt mord.
Cicero såg den romerska republiken gå under – och strök själv med i ett politiskt mord. Foto: Montagu Images / Alamy

När luften går ur en klassiker. Hur långt kan man modernisera en klassiker? Jesper Högström läser en nyöversättning av Ciceros brev där den romerske giganten låter lite för flåsig och tappat stilen.

LITTERATUR
Marcus Tullius Cicero
”När allt gick under. Brev från den romerska republikens sista år”
Översättning: Eric Cullhed
Natur & Kultur

Foto:

Den första ”Stjärnornas krig”-filmen satte myror i huvudet på en elvaåring av rent statsvetenskapliga skäl. Som erfaren fantasykonsument hade man vant sig vid att ett republikanskt statsskick stod lågt i kurs (ja, själva kulmen i ”Sagan om ringen” är ju att monarkin restaureras efter ett tvåtusenårigt förfall), men här slogs hjältarna för republiken och mot en illasinnad kejsare. Det tog tid innan man insåg att George Lucas knyckt hela plotten från romarrikets historia.

En som helhjärtat skulle ha gillat ”Stjärnornas krig” är Marcus Tullius Cicero, en av huvudpersonerna när verklighetens republik gick under i kampen mot kejsar Augustus och hans galaktiska imperium. Inte för att han var mycket till jedriddare själv, snarare en av de där tjafsande senatorerna som hjälplöst tittar på från sina svävande diskusar när senator Palpatine utropar sig till universums härskare.

Men det som har gjort att denne romerske advokat och politiker framstår som en så levande person för den som bläddrar i hans brev i dag är den mycket mänskliga blandningen av personlig bräcklighet och vilja att se världen i just fantasyberättelsens termer.

I den samling av nyöversatta brev som nu kommit ut hittar man inte bara högstämda bekännelser till Republikens värden och detaljerade skildringar av det politiska spel som skulle sluta med att denna republik gick under (och att Cicero själv strök med i ett blodigt politiskt mord som var mer ”Game of thrones” än ”Sagan om ringen”.) Nej, här finns också ogenerad propaganda i egen sak och ett långt brev till poeten Lucceius med utförliga instruktioner om hur ett PR-epos om Cicero själv bör se ut. George Lucas-tonfall anbefalles: ”Jag ber dig därför öppet och med eftertryck att berömma mina handlingar, kanske mer än du egentligen tycker är rimligt”.

Naturligtvis är det denna mänskliga dimension som gör att moderna författare gärna har återvänt till Cicero. Engelsmannen Robert Harris och hans läsvärda trilogi är ett exempel. Dessutom saknas det inte paralleller mellan den romerska republikens fall och senare skeden i historien. Den som händelsevis skulle ha missat dem blir upplyst av ett pressmeddelande från förlaget som ger ut nyöversättningen: vi får där veta att Ciceros brev är ”ett slags Wikileaks”, som behandlar en tid när makten över en gigantisk republik ”kommer i händerna på en diktatorisk lagd populist med för mycket pengar i plånboken”. (Man får hoppas att någon översätter och skickar till den nyvalde amerikanske presidenten, som säkert skulle bli överlycklig över att liknas vid Julius Caesar.)

Men en sak man kan vara hyggligt säker på är att de som läste Ciceros brev inte kan ha känt det som om de hört Fredrik Reinfeldt sommarprata.

Det är tyvärr denna lite flåsiga ambition att göra Cicero ”relevant” som genomsyrar översättningen. Stilnivån är ett slags motsvarighet till andan i pressutskicket: se här hur aktuell, hur angelägen Cicero är! Här möter vi en stor retoriker som beklagar sig över att hans ”privatekonomi är i en enda röra”, att ”oempatiska” personer ”gottar sig” över hans motgångar. ”Var det verkligen okej att fortsätta utan mig”, frågar han brevvännen Atticus. När hans dotter dör uttrycker han sin sorg i ordalag som får en att tänka på någon av Tage Danielssons pastischer: ”Jag gör allt vad jag bara kan för att hålla mungiporna uppe, även om humöret förblir lika lågt.” På andra håll hittar vi repliker direkt saxade från en pratbubbla i Asterix: ”Snälla, kolla upp allt med Caelius”.

I december 54 f Kr klagar Cicero för vännen Lentulus över hur man fjäskar för Julius Caesar, just då hans fiende. I den gamle översättaren Gabriel Sjögrens version: ”De tog sig an honom, de bar honom på sina händer, favoriserade honom och klappade om honom inför mina ögon för att reta mig till vrede – det lyckades inte, ty sådant har jag alldeles lagt bort, men deras avsikt var genomskinlig nog.” Vår nye Cicero ondgör sig i stället över att Caesars fjäskare ”kelade och gosade med honom inför mina ögon. Det var förstås inte tillräckligt för att reta gallfeber på mig – sådant har jag blivit immun mot för länge sedan – men det var uppenbarligen vad de försökte åstadkomma.”

Syftet med allt detta? Naturligtvis att få Cicero att låta ledig, intim. Resultatet blir att han låter stillös. Varför inte ta steget fullt ut och låta honom skriva sms: ”AHAHAH Catilina WTF???(:” Den översättare som försöker låta slängig och aktuell löper alltid risken att låta löjlig så fort ens häftigt högaktuella talspråk tappat fräschören (Man minns den gamle Catullusöversättaren som lät poeten uppmana sin Lesbia att älska, ”och ej akta ett enda vitten värdigt allt vad knarriga gubbar därom glunka”). Man kan alltid hävda sig återge en stilvalör hos originalet man i detta fall aldrig kan veta något säkert om.

Men en sak man kan vara hyggligt säker på är att de som läste Ciceros brev inte kan ha känt det som om de hört Fredrik Reinfeldt sommarprata. Det är det intryck man får av dessa hopp mellan teknokratglosor (”relevant”, ”status”), klyschor (”reta gallfeber”, ”minskar drastiskt” ”rustad till tänderna”) och talspråksmässiga utfall som ska signalera spontanitet (”Jaja, vad jag tjatar om struntsaker”).

Onekligen får det Cicero att framstå som det han delvis utan tvivel var, nämligen en slipad karriärpolitiker i det dåtida EU-parlamentet, men det ger inget begrepp om vad som fått honom att gå till eftervärlden när alla de andra slipade politikerna i den gamla republiken uppslukats av världsrymdens glömska. Nämligen kraften i hans prosa.