”Problemet var inte viktigt alls,/ det kunde bara inte lösas.” Står det i Margareta Renbergs dikt ”Jag har tappat mina vantar”.

Det är den sista dikten i volymen ”Tröst för ett tigerhjärta”, sammanställd och kommenterad av Gunnar Harding, som utfört ett stort arbete med att samla ihop och organisera Renbergs efterlämnade dikter. Hon debuterade 1974 med diktsamlingen ”En tatuerad dams memoarer” och hann avlida i lungcancer innan den andra diktsamlingen – som var tänkt att heta just ”Tröst för ett tigerhjärta” – blev färdig. I Gunnar Hardings samlingsutgåva finns debutdiktsamlingen med, samt dikter som ”låg huller om buller på de mest skilda ställen, ofta i flera versioner – en del maskinskrivna, and­ra i utflutet bläck på kaffefläckade papper, vissa skrivna med blyerts i skissblocken”, som Harding skriver i sitt förord.

Omslaget till boken utgörs av en målning av Margareta Renberg som jag inte kan sluta att titta på. Jag hamnar i samma paradox som Renberg formulerade ovan: ”Problemet var inte viktigt alls,/det kunde bara inte lösas.” För det handlar förstås inte om något egentligt problem, det är bara ”lösningen” som inte vill gå ihop.

Kompositionen är bra, det inser man direkt när man ställs inför den. Ändå: bilden spretar av eklektiska symboler, konsthistoriska parafraser och referenser, grälla färger och barnsligt naivistiska uttryck; tolkningsmöjligheterna far i alla möjliga riktningar. Men tavlan som sådan utstrålar bara lugn och integritet.

Den kraften finns också i Margareta Renbergs dikter.

Renbergs poesi påminner en del om Elsa Graves. De har båda en stil som å ena sidan är tillvänd och rättfram samtidigt som den kröker av och landar i egensinniga bilder och detaljer. Inte sällan är djur på olika sätt betydelsebärande i dikterna. Inledningsdikten i Margareta Renbergs debutdiktsamling handlar exempelvis om en ”civil igelkott” och i dikten ”Bön till min glädje” skriver hon:

 Glädje svälj mig
  utan att först
  plocka mina fjädrar.
Döda mig igen.
Föd mig igen.
Sjung mig en eldkula
  när jag gråter.
Stämpla mitt pass
  ut ur cirkeln
  av hundhuvuden.

Både Elsa Grave och Margareta Renberg utbildade sig till bildkonstnärer och när jag läser Renbergs dikter märks också ett utvecklat sinne för visualitet och rum. Eller mer specifikt: en större tolerans för fler föremål, materialiteter och särpräglade, detaljrika – liksom högupplöst avgränsade kroppar i rummet, än vad som vanligtvis brukar rymmas i en dikt.

Det har inte i första hand med symbolik och metaforik att göra, så som vi brukar talar om ”bildspråk” när det gäller litteratur, utan just om ett visuellt tänkande praktiserat genom poesi. Sambanden mellan musik och lyrik är vi ganska bra på att uppmärksamma och tala om, oftast i termer som ”rytm”, ”klang”, ”röst” och så vidare. Men vi är sämre på att läsa visualitet i dikt. Utan att riktigt veta hur jag ska formulera mig kan jag känna igen ett bildkonstnärligt seende i Margareta Renbergs dikter, ett liknande sätt att organisera dikten som finns hos exempelvis Leif Holmstrand eller Camilla Hammarström; två samtida poeter som också har en bakgrund inom det bildkonstnärliga fältet. Det är ett skrivsätt som intresserar mig för att det öppnar upp. Men det kan också göra mig ställd (på ett sätt som nästan intresserar mig ännu mer).

Margareta Renbergs dikter är knyckiga och egensinniga, brant störtande i mörkret ena stunden och i nästa andetag som förströdda eller ironiskt blinkande. Runt omkring dem finns en air av sjuttiotal som känns ganska vild, på ett bra sätt. Tillsammans med Willy Granqvist och Eva Runefelt bildar Margareta Renbergs poesi en generationslänk över till åttiotalet och fram till i dag. Gunnar Hardings sammanställning av ”Tröst för ett tigerhjärta” är framför allt en hyllning till Margareta Renbergs särskilda författarskap, men det är också en litteraturhistorisk insats som kommer att ha betydelse när nya generationer ska göra sina sammanfattningar av de senaste decenniernas svenska poesi. Då kommer Margareta Renberg att finnas med.