Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Bokrecensioner

Marguerite Duras: ”En fördämning mot Stilla havet”

Marguerite Duras.
Marguerite Duras. Foto: Collection J Mascolo
Marguerite Duras skriver hårt och obevekligt om den androgyna mannen – som i själva verket var hennes passionerade kärlek.
Litteraturrecension

Skribent: Marguerite Duras

Titel: ”En fördämning mot Stilla havet”

Utländsk titel: (”Un barrage contre le Pacifique”)

Förord: Hanna Nordenhök

Översättare: Marianne Lindström

Utgiven av: Modernista

I Marguerite Duras roman ”En fördämning mot Stilla havet” finns förnedringsscener som är svåra att glömma. Vi befinner oss ute i träskmarkerna i Franska Indokina. I veckor har en kinesisk man uppvaktat Suzanne, en ung franskfödd flicka. Hon har tagit emot hans presenter, en grammofon, klänningar, nagellack, med snabbt övergående intresse eller rent förakt. Just nu får han sitta utanför dörren medan hon duschar och genom dörren förklarar hon att han är fult byggd.

”Jag tror, sa han med låg röst, att jag aldrig träffat någon så elak som ni.”

Nej, det kan verkligen stämma. Få författare kan skruva till en så hård och obeveklig ton som Marguerite Duras. När hon skildrar personer som av någon anledning lider blir det nästan outhärdligt eftersom hon inte för ett ögonblick visar någon medkänsla. Därför framstår de som ovanligt ensamma. På det sättet bryter hon med vår föreställning om författare i allmänhet och om kvinnliga författare i synnerhet. Marguerite Duras är fortfarande en chockerande gestalt.

I ”En fördämning mot Stilla havet” använder hon sin uppväxt i nu­varande Vietnam under tjugo- och trettiotalen. Det är en roman så känslomässigt intensiv att min hjärna i vissa partier bara knäpper av för att vila sig. På annat sätt går det inte att förklara att här finns långa partier som jag har glömt trots att det inte finns någon bok som jag har läst så många gånger. Det är en av världens allra bästa böcker.

Nu har ”En fördämning mot Stilla havet” äntligen kommit i nyutgåva. Tack vare Modernista kan man nu bygga upp ett eget Duras-bibliotek med den och andra titlar i vackra, sepiatonade omslag. Just ”En fördämning mot Stilla havet” har varit svår att hitta på antikvariat – den kom ut på svenska i mitten av 1980-talet – så den välplanerade bör passa på.

Den här romanen innehåller ett magnifikt modersporträtt. Denna mor drivs av ett besinningslöst raseri. Hon reser till kolonin efter första världskriget för att arbeta som lärare, blir tidigt änka och försörjer sig bland annat som biograf­pianist. Hon får köpa en näst intill obrukbar marklott i träsk­markerna och blir besatt av att bygga en fördämning mot havet så att risfälten inte ska ödeläggas av saltvattnet. Ett utsiktslöst projekt som förvrider hennes sinne än mer.

Tillsammans med modern lever Suzanne och brodern Joseph i en sorts hatfylld kärleksrelation. De tre är hänvisade till varandra. De skriker, slåss, gapar. De utgör en de­sperat pakt. Man kan lugnt säga att detta är en kolonialskildring långt från tennisbanornas, klubbhusens och tebjudningarnas vita ljus.

Till denna pakt kommer då herr Jo. Han är son till en kinesisk gummi­odlare, bär råsidenkostymer och körs runt av en chaufför i en Léon Bollé. Modern vet att dottern är den enda som kan rädda familjen. Hon måste giftas rikt. Och så börjar Suzannes förvandling till vara, till en sorts prostituerad, en kvinnlig position som Duras ofta beskriver i sina böcker. Och köparen? Han ska vördas – och föraktas.

När Marguerite Duras skrev romanen 1950 levde fortfarande hennes mor. Att uppriktigt skildra moderns galenskap tycks inte ha varit några problem, trots att det får dagens föräldrauppgörelser att verka skrivna av praoelever. Men en sak gick absolut inte att skildra: Suzannes våldsamma attraktion till den kinesiske mannen.

Sanningen var att mötet med honom var en av Duras livs mest betydelsemättade, hon återkommer till det i flera böcker. Men i den här allra första skildringen av honom ställer sig denna författare, som man inte tror var lojal med någon, vid moderns sida och deltar solidariskt i hånet mot honom. Och vi som läser beskrivningarna av hur de tre i familjen låter sig köras till värds­huset i Ram och ändå alltid är missnöjda, får presenter som de genast säljer, lär oss se honom som en ynklig och ganska patetisk människa.

Men ”En fördämning mot Stilla havet” har också gett upphov till en av litteraturhistoriens mest fascinerande korrigeringar. 1986 kommer Duras storsäljare ”Älskaren” som beskriver hennes relation till mannen från Cholen, som hon här kallar honom. Modern är då död. Här beskriver nu Duras den oerhörda attraktionen mellan dem, deras möten, deras samlag, en erotisk relation som både är ödesmättad och passionerad.

Varför kunde hon inte berätta tidigare? Visst kan man säga att Marguerite/Suzanne överskrider ras och klass genom den här förälskelsen, den ansågs av omgivningen som en skandal. Men hon överskred också könet. Mannen från Cholen har en annan sorts manlighet, tunn, svag, elegant, mer androgyn. ”Han gnyr, han gråter. Han är i en erbarmlig kärlek”, skriver hon i samlagsskildringarna i ”Älskaren”. Nu är det sannerligen inte bara fråga om något mjukt new age-sex, hon beskriver också hur han tar henne, hårt, våldsamt, men han sköljer också hennes kropp i vatten från lerkrus efteråt. Det är som om deras kroppar egentligen är ganska lika varandra. De är som små, tunna androgyna syskonsjälar.

Den kinesiske mannen är allt det som hennes familj inte är. Det går knappt att tro att han tillhör samma kön som brodern Joseph i ”En fördämning mot Stilla havet”, som är rå och brutal, som jagar och putsar sina gevär. Duras visar hur androgynitet kan vara betydligt mer underminerande än klass, etnicitet eller religion. Det är en sorts fri och obestämd könsidentitet som raserar normen som samhällen byggs av.

Får man kontakt med den blir man aldrig mer densamma. I slutet av ”Älskaren” beskriver Duras hur den kinesiske mannen, efter många år, ringer henne en kväll i Frankrike. Han är blyg och fåordig. ”Och sedan sa han det. Han sa att det var som förut, att han älskar henne fortfarande, att han aldrig skulle kunna sluta älska henne, att han skulle älska henne fram till sin död.”