Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Maria Johansson: Maria Johanssons memoarer

Hejdlös pikaresk. Maria Johansson gömmer sig i oss alla.

Roman

Maria Johansson
”Maria Johanssons memoarer”
Dockhaveri

Foto:

Minns ni Maria Johansson? Enmansorkestern Maria, som i trettio år stod på Plattan i Stockholm med sin hembyggda orgel och sjöng psalmer för de förtappade själarna som rusade förbi. Det här är inte hennes memoarer – hon har faktiskt redan publicerat sina, på eget förlag 1986 – men det hade kunnat vara det, för den Maria Johansson som Dockhaveri nu har det goda omdömet att presentera har en hel del gemensamt med sin namne. Ett säreget konstnärskap, till exempel, och ett skriande ointresse för sociala konventioner.

I den här Maria Johanssons fall är det i och för sig vanskligt att tala om brist på intresse. Snarare finns det inget som upptar henne mer än att identifiera normer för att kunna bryta mot dem på ett så spektakulärt sätt som möjligt. Allt börjar med den chockerande insikten att hon enligt Statistiska centralbyrån är Sveriges objektivt vanligaste människa: 42,5 år, drygt 165 cm lång, anställd inom vården, gift med Mikael sedan tolv år och har två barn.

Först tror hon att det är ett skämt, men när hon väl fått syn på sin futtighet finns det ingen återvändo. Maria lämnar man och barn, sextrakasserar en yngre manlig kollega, har knapplösa kärleksaffärer med människor av alla kön och blir snart ett internetfenomen, med en blogg av vilken spillror fortfarande finns kvar. På effektiv och nästan frejdig prosa skrivs så en hejdlös pikaresk fram, omväxlande i första och tredje person, som om Maria både ser sig själv utifrån och inte.

Kvinnan som får nog är en etablerad feministisk trop – jag tänker på Helen Zahavis ”Dirty weekend”, på Marianne Faithfulls ”The ballad of Lucy Jordan” (som också nämns) – och att följa Maria Johanssons jakt på det reala är ljuvligt uppfordrande. Som läsare ser man sina egna undertryckta drifter ta gestalt: ju mer jag läser, desto mer sugen blir jag på att om inte gå ut och skjuta någon så åtminstone dricka amaretto i badkaret.

Men hur långt kan Maria Johansson ta det? Hur onormal kan hon bli? Problemet är av logisk art snarare än praktisk, för vem som helst ser ju att normaliteten är tusen gånger mer pervers än det mest perversa som finns. Detta inser även Maria Johansson, som vid en sorglig punkt i romanen slås av att även revolten är förutsägbar. Här tappar texten delvis fart. Det initiala uppbrottet är liksom alltid större än de nästkommande. Huruvida man kan ta sig ur det är en öppen fråga, men här måste svaret sägas vara nej – fast ett glatt, dödsföraktande nej.

Vem är då författaren Maria Johansson? Baksidestexten upplyser om bara att hon ”gömmer sig” i förlagskollektivet Dockhaveri. Det är säkert sant, men framför allt gömmer hon sig i oss alla. Maria Johansson är monstret. Och det är du.