Katarina Frostenson skrev en gång en essä om rösten som jag ofta tänker på när jag recenserar böcker. ”Skallarna” heter boken och jag minns henne inte ordagrant, men det handlade om rösten som bärare av en inre logik. Rösten som ger kött och blod åt själlösa texter. Rösten som röd tråd i ett annars uppbrutet berättande.

När jag nu läser den argentins­ka poeten Maria Negronis roman ”Bebådelsen” kommer Frostensons essä upp igen. Negronis bok är så outhärdligt tråkig att jag somnar tre gånger. Den är så i avsaknad av intrig, sammanhang och berättelse att jag fylls av aggressioner. Min första tanke är att det låter som Clarice Lispector på LSD. Min and­ra att det är något slags pekoral eller sjuk parodi på finlitteratur.

Av baksidestexten förstår jag att så inte är fallet. ”Bebådelsen” handlar om en kvinna i Rom som konfronteras med sorgen och minnena från diktaturens Argentina. Den namnlösa berättaren närmar sig händelserna utifrån dunkla och fragmentariska personliga minnen. Det må vara hänt. Men det jag läser är ett deliriskt sammelsurium av ord, listor, dialoger och lösryckta meningar.

”Ord som bevis på det vi förlorade. Ett sorgklätt universum, där det obeskrivliga promenerar omkring i ruinerna.” Poetiskt, javisst. Men ändå bara nonsens. Det enda glasklara med boken är översättningen. Annakarin Thorburn måste ha slitit som en hund med den här texten – så har hon också lyckats med bravur!

Men vad är egentligen meningen med det hela? Maria Negronis projekt är att skriva en vittnesskildring som tar avstånd från vittneslitteraturens konventioner. Jag förstår och sympatiserar med tanken. Åtskilliga yngre författare ställs dagligen inför frågan hur de ska skriva sin nations historia. Senast var det Miguel Syjuco, Sverigeaktuell med debutromanen ”Ilustrado”, som i en explosion av postmoderna textlekar lyckades mejsla ut Filippinernas historia. På sitt eget sätt.

Felet med Negroni – för att återknyta till Frostenson – är att hon saknar röst. Utan röst blir ”Bebådelsen” ingen roman utan en tätpackad samling av poetiska fragment. Själv reduceras författaren till en mekanisk textmaskin. Och det behöver knappt sägas. Det funkar inte.