Maria Nikolajeva, känd ryskfödd barnlittervaturvetare, har offentliggjort sina memoarer i en volym om femtio kapitel med titeln ”Om hur”.

Varje kapitel börjar med dessa ord och handlar om hur man firade hemlig jul under kommunismen, om hur hon tillbringade loven i Karelen, om hur man med mutor fick anställning, om bristen på svensk-ryska ordböcker och om hur man blev betrodd att läsa svenska tidningar.

Inledningsvis tecknas också konturerna till en släkthistoria som dels var präglad av det tyska, dels av släktingar som spreds över halva Asien och ofta gick under av svält och umbäranden. Hos farfadern grundlades här en skräck för den röda terrorn som enligt Nikolajeva även hos henne utvecklade ett ”sjätte sinne” för hur man anpassar sig till ett diktatoriskt system.

Förlagets baksidestext säger att boken handlar om hur vardagen tedde sig i det gamla Sovjetstaten och att denna skulle vara ”obegriplig” för en västerlänning. Men de ständiga köerna, systemets tröghet och trångboddheten och alla säkerhetsåtgärder som omgärdade litteratur och konst känns välbekanta.

Likaså den instängda sovjetmedborgarens vurm för Levisjeans och västerländsk kultur.

Mindre känt är kanske att samizdatlitteraturen var beroende av hur många karbonpapper som skrivmaskinen klarade och att kondomerna var tjocka som cykeldäck.

Nikolajeva tillhörde inte de oppositionella eller mindre bemedlade, utan växte upp i en konstnärlig och musikalisk familj. Farfadern var prorektor vid Moskvakonservatoriet och fadern professor, en ansedd man även om han enligt dottern led av njursvikt på grund av spritmissbruk.

Maria var flickan som alltid hade bäst resultat på skrivningarna och som gärna understryker att det även i Sovjet­unionen var skillnad på folk och folk. Man får ibland intrycket av att hennes värld mest bestod av ”världsberömda”, ”genialiska”, ”uppburna” bekantskaper. Nobelpristagarna lyser som sovjetiska ordensstjärnor på hennes eget bröst.

Detta gör att man tyvärr får veta ganska lite om henne som människa. Det är klart att det finns intressanta och upprörande kapitel i denna memoarbok, till exempel om aborter som preventivmedel och alla barn till ”folkfiender” som placerades på barnhem hade varit värda ett mer uttömmande kapitel.

Och en sak till: Gör man anspråk på att vara bildad och har tyskt påbrå bör man kunna stava rätt till Stefan Zweig och Günter Grass.