En industriepok går i graven. När varslen nu haglar erinras vi om att Sverige ännu är en industrination. Ulrika Kärnborg har läst en fotobok om en fabriksnedläggning.
Upp som en sol, ner som en pannkaka. Jag önskar att jag hade befunnit mig i Norrbotten när allt detta hände.
Hösten 2006 var tiden ute för blygruvan i Laisvall. Där hade malmbrytningen pågått sen 1942, oftast med stor framgång, men nu hade den blivit olönsam. Den sista salvan hade skjutits redan 2001, men nu skulle den stora gruvlaven i betong med sin magnifika höjd av 86 meter sprängas i luften. Bland publiken fanns inte bara Laisvallsbor utan även ditresta skolbarn från Kyrkholmsskolan i Arjeplog som fnissade av nervositet.
Allt var laddat och klart. Klockan tolv skulle laven ned. Morgonens dimma hade lättat och frigjorde sikten. Tre hundra kilo dynamit hade tryckts in i alla de väntande hålen. Trots dessa herkuliska ansträngningar, skriver Maria Söderberg i sin fotobok ”Blygruvan i Laisvall” (Midsommar förlag), fick sprängansvarige Mikael Rungdahl krypa till korset.
En enda kraftig smäll. Laven ryckte till. Men stod kvar. Med sex graders lutning, som en sturig norrbottnisk variant av det lutande tornet i Pisa.
Vi lever i det postindustriella samhället, brukar man säga. Ibland utan att riktigt veta varför. Sen blir det lågkonjunktur, som nu, och medan varslen haglar över svenska arbetare påminns alla plötsligt om att Sverige fortfarande är en industrination. Tillverkningsindustrin står faktiskt fortfarande för över hälften av Sveriges export. I sin färska avhandling ”Vi som stannade på Volvo” (Arkipelag), skriver etnologen Björn Ohlsson att 700 000 svenskar är direkt sysselsatta i industrin.
Samtidigt hänger denna industris framtid som vi alla vet på en skör tråd. Företagen som utgör svenskt näringsliv är ofta baserade på uppfinningar som ingenjörer inifrån de stora skogarna gjorde för kanske hundra år sen. Hundra år är en lång tid. Vad kommer i stället när GM släpper Saab och tiotusentals människor förlorar jobben? Om Volvo lastvagnar på sikt går omkull? De äldre arbetarna i Björn Ohlssons studie verkar ha hamnat på Volvo Torslandaverken i Göteborg mest av en slump. Det var aldrig deras aktiva val att bli bilarbetare, men när de väl hamnat på fabriken trivdes de ganska bra. Och så gick åren.
Ganska bra. Det är ett nyckelord här. För mellan raderna anas informanternas verklighet, arbetets monotoni, kroppens och psykets långsamma nedbrytning. Utopiska socialister som Charles Fourier och Karl Marx själv drömde om det icke alienerande arbetet. Hur förfrämligande är gruvarbetet? Laisvallsgruvan gav Bolidenbolaget och dess anonyma kupongklippare god avkastning, men sämre gick det för borrarna, lastarna och skrotarna, ja, alla de arbetare som i slutändan drabbades av silikos, stendammslunga, och dog.
I ansiktena på de Laisvallsanställda som Maria Söderberg har fotograferat ser man spår av gruvans verklighet: det gravlika mörkret under jord, fukten, rasriskerna, den enformiga växlingen mellan arbete och fritid. När man var ledig kunde man jaga eller fiska, eller bara tyna bort framför teven.
Så är det inte skönt att det äntligen är över? Efteråt vittnar de friställda gruvarbetarna om olika saker: att åren i Laisvallsgruvan var de bästa i deras liv, men också om tomhet och en känsla av meningslöshet. Så mycket tid och kraft spillt på något som ledde till miljöförstöring och nedläggning. Starkast av allt är nog ändå nostalgin över den epok som har gått i graven – eftersom det trots allt var industrin som ställde mat på bordet.
Och trots att vi numera dresseras att inte känna nostalgi, är den lätt att sympatisera med detta krisår 2009, när inte bara industrins utan hela Sveriges framtid känns osäker och farofylld.