”Det är som att marken och himlen sugs ihop framför mig, passagen smalnar, det finns plötsligt inga möjligheter längre, jag har förverkat alla, försuttit alla. Det finns bara smärta. Inget hopp. Hur ska jag leva vidare? Jag frågar mig verkligen det. Utan drömmar.”
Obarmhärtiga ord.
Det är berättarjaget i Maria Zennströms ”Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek?” som skriver så i sin dagbok, Zennströms första bok efter den prisbelönta debuten ”Katarinas sovjetiska upplevelser” från 2001. Den handlar om en 44-årig kvinna som förföljs av sin längtan efter barn, efter framtid, efter mening. Som inte kan sova om nätterna, som ringer till kuratorer och präster, som försöker tilldela sig uppgiften att städa sitt hem och ta hand om den åldrande mamma som aldrig tagit hand om henne, som blir arg på den människa som ringer henne för att han är den enda som ringer henne.
Genom den intima dagbokens form får vi följa kvinnans nu och hennes minnen från en gårdag då kärlek fanns men inte togs emot, då möjligheterna ännu tycktes skimrande. Vi får läsa kärleksbrev, barndomsminnen, brottstycken ur en psykoanalys. Följa med på krisgrupper och i en förvirrad jakt på sperma – levererad på klinik eller av någon man, vem som helst.
Ja, det är skamligt. Skamliga tillstånd av bitterhet, avundsjuka, infertilitet, ensamhet. Det är som att ta ett glassigt livsstilsmagasin och vända det ut och in och upp och ner och bak och fram. Sällan har jag läst en nutida berättelse som så konsekvent inverterar historien om den svenska samtidskvinnan. Ord som karriär eller peppa dig själv eller vitt vin med en väninna skulle passa lika illa i Zennströms berättelse som en råbiff på en vegorestaurang.
Det är någonting med avsaknad av förljugenhet. Den finns inte på något plan. Inte ens den förljugenhet som är litteraturens privilegierade: det litterära språket, metaforerna, den symbolmättade detaljen, det utvalda ordet som laddas med för just denna berättelse unika betydelser.
Jag tror mig läsa en autentisk dagbok av en autentisk människa – men en som använder språket utan att vilja ladda det med vare sig ovanligheter eller jargong. Som använder det bara för att inte ge upp kampen mot en tillvaro som ter sig outhärdlig.
Är det bra då? Jag är ledsen, men den här boken ställer man inte en sådan fråga till. Den är helt enkelt inte lämplig. Jag kan bara säga att jag tyckte om att läsa den. Och att jag tyckte om att Zennström skrev den; att hon riktade sig till någon med ett innehåll som var förtvivlat och ett språk som bar.