Den Marilyn Monroe – den sköra, undergångsdömda, kärlekstörstande – som Joyce Carol Oates skrev fram i ”Blonde” gjorde starkt intryck på mig. Så starkt att jag nästan glömde att ”Blonde” faktiskt är en roman, en uppdiktad berättelse om en fattig, faderlös flicka som bleker sitt råttfärgade hår, poserar lättklädd och förför inte bara männen som kommer i hennes väg, nej den blonderade flickan förför en hel värld med sina röda läppar, farliga kurvor och oskuldsfulla ögon.
Hon fanns aldrig, måste jag påminna mig, Oates Marilyn är bara en dröm om Marilyn, en av oräkneliga drömmar om Marilyn, drömflickan.
”Vem har inte någon gång drömt om att tillbringa en natt med Marilyn Monroe?” undrar Antonio Tabucchi i förordet till ”Marilyn Monroe, fragment – dikter, dagboksanteckningar, brev”. Inte ens i förordet till en bok som vill låta henne, den blonderade, själv tala upphör objektifieringen. Också i en bok som vill ge den kurviga kroppen ett huvud, formen ett innehåll, fortsätter Marilyn att vara en dröm, vara till för andra snarare än för sig själv. Marilyn. En ikon, en myt snarare än en människa.
”Marilyn Monroe var en legend. Under sin livstid skapade hon en myt om vad en fattig flicka som vuxit upp under svåra förhållanden kan åstadkomma”, sade Lee Strasberg i sitt tal vid Marilyns begravning. Hon var inte bara, som Oates beskriver henne, ett offer för en cynisk och beräknande filmindustri. Hon var inte lika naiv som sina rollfigurer.
Marilyn Monroe var i hög grad själv delaktig i skapandet av drömflickan. Hon hade planer, drömmar och framstår i ”Fragment” som ytterst ambitiös och noggrann, en kvinna som vill ha full kontroll över sitt yrkesliv, som arbetar hårt och startar produktionsbolag, studerar och bildar sig.
”Fragment” är naturligtvis rikt illustrerad och jag betraktar bilderna av Marilyn på konstutställning, Marilyn tillsammans med Karen Blixen och Truman Capote, Marilyn läsandes i soffan, vid en bokhylla, i en solstol. Det är som om redaktörerna, Stanley Buchtal och Bernard Comment, vill bevisa något. Som om de inte tror att hennes egna texter är nog för att bevisa att hon faktiskt tänkte, att kroppen hade en hjärna.
Bilderna av den läsande blondinen är ändå rörande: Marilyn läser med halvöppen mun och djupt koncentrerad blick som ett barn i slukaråldern, helt absorberad av texten, försjunken i en annan värld. Hon ser ut som någon som vill förstå. Det intrycket ger också hennes texter – hon vill förstå, sig själv och sin värld, hon vill förstå eftersom hon förstått att det är nödvändigt för att ta makten över sitt eget öde.
Marilyn hann dö innan hennes dröm blev verklighet – den om oberoende och självständighet. Hon tog sitt liv den 5 augusti 1962, ensam i sitt sovrum. Där och då föddes ytterligare en version av Norma Jean Baker, efter den blonda och sexiga, den blonda och dumma kom den blonda och sorgsna. Hon blev arketypen för alla trasiga och vackra kvinnor, kvinnorna som inte kan få nog av bekräftelse och berömmelse, de självdestruktiva och patetiska.
En Marilyn Monroe eller en Britney Spears tillerkänns inte existentiell ångest, knappt ens Virginia Woolf. Kvinnors ångest är av en annan sort än männens djupsinniga, meningssökande, ifrågasättande smärta. Den är sjuk och självupptagen. Deprimerade kvinnor är ynkliga och deras ångest går att härleda till trivialiteter som män och utseende.
”Ensam!!! Jag är alltid ensam”, skriver Marilyn i ett skrivhäfte med svarta skinnpärmar hösten 1951. Hon längtade efter någon som kunde få henne att känna sig något mindre ensam och hon trodde nog att hon funnit denne någon några gånger, även om tvivlet ständigt plågade henne: ”Jag har nog alltid varit livrädd för att bli någons hustru eftersom jag vet av egen erfarenhet att man faktiskt aldrig kan älska någon annan”, skrev hon 1956, efter några månaders äktenskap med Arthur Miller.
Hon längtade inte bara efter att vara älskad. Hon längtade också efter att älska. Av långa, självanalyserande, självkritiska textsjok framgår det att hon tvivlade på sin förmåga till kärlek. Det var något hon inte hade fått lära sig när hon växte upp.
Trots självmordet, trots breven till Lee Strasberg som hon sänder från mentalsjukhuset där hon vårdas i tre veckor 1961, trots dikterna om ensamhet är det inte en tragisk människa som framträder i ”Fragment”. Den Marilyn som skymtar fram är en intelligent, reflekterande, målmedveten kvinna med humor.
Visst längtar hon, visst gråter hon, visst blir hennes hjärta krossat och visst lider hon av att inte bli tagen på allvar. Men hon skrattar också. Hon dansar, hon leker, hon sjunger. Hon hoppas, igen och igen, på kärleken, hon utmanar sig själv, hon reser sig efter varje nederlag, ända till slutet reser hon sig upp, bättrar på läppstiftet och spärrar upp ögonen mot en lättmanipulerad värld. ”Jag vet att jag aldrig kommer att bli lycklig men jag kan vara glad ändå!” skriver hon inifrån mentalsjukhuset till sin terapeut doktor Ralph Greenson.
Så brutalt ärlig och samtidigt tillitsfull var hon, Marilyn Monroe.