Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Mark Lilla: The shipwrecked mind

På korståg mot liberalismen. Historikern Mark Lilla ger en viktig och behändig introduktion till den reaktionära våg som sveper över världen, skriver DN:s Martin Gelin.

Mark Lilla

”The shipwrecked mind”

New York Review of Books

Ett krig mot liberalismen pågår över världen. Det kan ofta bli ideologiskt slafsigt att försöka dra röda trådar mellan Marine Le Pen, Donald Trump, britterna som röstade för Brexit, Alternative fur Deutschland, Sverigedemokraterna, Vladimir Putin, Viktor Orbán och radikala islamister. Men gemensamt har de ett förakt för liberala värderingar. De känner sig främmande i samtiden och vill radikalt förändra status quo.

Det är en impuls som Mark Lilla, historieprofessor vid Columbia, kallar för reaktionär. Hans nya bok ”The shipwrecked mind” är en behändig introduktion till den reaktionära våg som sveper över världen just nu. Boken blandar tidigare essäer från New York Review of Books med nyskrivna kapitel och är oumbärlig för den som vill lära sig mer om de ideologiska rötterna till vår tids nyhöger. Lilla rör sig, som få andra skribenter i dag, smärtfritt mellan Europa och USA. Han har tillbringat de senaste åren i Paris, vilket förklarar hans nyanserade beskrivningar av de reaktionära filosofer som format landets nya höger och vars idéer även satt en tydlig prägel på högerpopulister här i USA.

Bland vår tids nyreaktionära går känslan av oövervinnlighet sida vid sida med en panikartad alarmism. De säger å ena sidan att allt är på väg att gå åt skogen. Men å andra sidan tror de att de har vinden i ryggen, att deras reaktionära motståndsrörelse växer ostoppbart. De två impulserna hänger ihop. De är övertygade om att det är så uppenbart att världen är på väg att gå under att de också tror att allt fler, sakta men säkert, börjar se ljuset – eller ”se mörkret” är kanske en mer korrekt formulering, eftersom man i många fall är uttalat emot upplysningens ideal.

Richard Spencer, en ung ledare för USA:s nyreaktionära alt right-rörelse, sade till mig förra sommaren att målet med hans verksamhet är att ”på sikt krossa upplysningens ideal”. Det är en pessimismens doktrin där ”samtiden, snarare än det förflutna, är ett främmande land”, skriver Lilla.

Han uppmärksammar bland annat den franske filosofen Éric Zemmour, en ledande röst bland franska reaktionära. Zemmour kombinerar öppet främlingsfientliga attacker på muslimer med en mer svepande oro över att kulturvänstern och 1960-talets liberala värderingar gradvis håller på att tära sönder Frankrike.

Enligt Lilla drivs Zemmour av en ”ilsken hopplöshet, som i dagens politik är mycket starkare än hopp”. Han kallar det en ”revolutionär nostalgi”. Den här nostalgin är svår att debattera emot. ”Förhoppningar kan alltid krossas, men nostalgi är obestridlig”, skriver Lilla i boken.

Högerpopulisterna spottar liberalerna i ansiktet, varpå liberalen plockar fram en servett och börjar analysera saliven.

Forskare och journalister kan beskriva verkligheten, men inte göra mycket för att krossa dina drömmar och fantasier om det förflutna.

Jag kan sakna ett kapitel om den amerikanska alt right-rörelsen. De brukade kalla sig just ”nyreaktionära”, innan de insåg att ”alt right” var en bättre Twitter-hashtagg. Det skulle vara intressant att se vad Lilla har att säga om exempelvis Steve Bannon, Donald Trumps chefsstrateg, som är det närmaste vi kommer en nationell, ideologisk röst för det reaktionära USA. Bannon är också den person i Donald Trumps administration som mest uppenbart har präglats av den franska nyhögerns ideologer, som Lilla skildrat ingående.

Mark Lilla präglas av den amerikanska liberalismens pragmatiska instinkt att försöka förstå alla sidor. Det är symptomatiskt för den politiska kultur vi har i dag, där högerpopulisterna spottar liberalerna i ansiktet, varpå liberalen plockar fram en servett och börjar analysera saliven. Men vad är alternativet? Det ligger i den liberala instinkten att vara diplomatisk, öppensinnad, förstående.

Mark Lilla har tragglat sig igenom 27 volymer av den tyska reaktionären Eric Vögelins skrifter, för att kunna ge oss ett bokkapitel som vi kan läsa ut på en kvart.

Mer problematiskt är Lillas försök att komma med en liberal strategi för att bemöta den här reaktionära vågen.

Efter Donald Trumps seger i presidentvalet skrev Lilla en debattartikel i New York Times där han skyllde högerns framgångar på att vänstern, wait for it, varit alltför besatta av ”identitetspolitik”. Det speglar mest en begreppsförvirring som präglar framför allt äldre män, som har fått för sig att identitetspolitik skulle vara någon form av trivial, studentikos hobby som vänstern snabbt borde växa ifrån. Men identitetspolitik handlar förstås om väldigt grundläggande krav på mänskliga rättigheter och allas lika värde, varken mer eller mindre. Själva tanken att liberala röster borde lägga ner ”identitetspolitiken” just i en tid då en vit, reaktionär identitetspolitik vinner politiska val är förstås absurd.

Den reaktionära vågens nya ledare har, med sina attacker på kvinnor och etniska minoriteter, tvärtom garanterat att vi kommer att fortsätta prata om identitet och grupptillhörighet under många år framöver.