Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Bokrecensioner

Mark Lynas: ”Guds utvalda art”

Dryg, grabbigt naiv och provocerande – Aase Berg litar inte ett dyft på Mark Lynas optimistiska pojkrumsextas.
Dryg, grabbigt naiv och provocerande – Aase Berg litar inte ett dyft på Mark Lynas optimistiska pojkrumsextas. Foto: Karen Robinson
Klimatupplysaren Mark Lynas har lämnat miljövännerna för storbolagen. Nu vill han ha en framtid med lycklig kärnkraft och planetingenjörskonst. Aase Berg varnar för en man med hybris.
Litteraturrecension

Skribent: Mark Lynas

Titel: ”Guds utvalda art”

Översättare: Stefan Lindgren

Utgiven av: Ordfront förlag

Män borde inte få handskas med samhällets pengar. Enligt min åsikt ska de inte heller bli betrodda med ansvaret för jordklotets framtid i tekniskt avseende. Det hela går så lätt överstyr.

Journalisten Mark Lynas och jag är inte överens här. Rätt länge fick han klirra med kassan som miljörådgivare åt Maldivernas numera avhoppade president. Vidare tycker han att det är bra med hybris, och att jordklotet mår bättre om man tänker mer ingenjörsmässigt än ideologiskt.

Förut tillhörde Lynas ”miljövännerna” – ett ord han i dag uttalar med samma aggressivt lynniga tonfall som Pär Ström använder i sin exorcism mot ”feministerna”. Som miljövän skrev Lynas populärvetenskapliga böcker, till exempel ”Sex grader”, som är den värsta detaljskildringen av naturens pågående undergång jag har läst. Märkligt nog blev jag peppad av boken: vi kan inte låta jorden gå under i detta brinnande inferno av självförvållade naturkatastrofer!

Mark Lynas som pessimist var trovärdigt brutalrealistisk.

Mark Lynas i nuvarande skick däremot, alltså som optimist, är ingen jag skulle vilja möta i en mörk gränd.

Om jag blev peppad av den deprimerande sanningen i ”Sex grader”, så blir jag djupt deprimerad av peppningen i nya boken, ”Guds utvalda art”. Den självutnämnt objektiva ingenjören är minst sagt creepy. För naturligtvis finns det ingen neutral handlingskraft, även om Lynas försöker sälja in sin nyfrälsta entreprenörsanda, med särskild inriktning på lycklig kärnkraft, som schyst och pragmatisk.

Lynas diskuterar hur vi ska hålla oss inom de vetenskapligt fastställda planetariska gränser som inte är förhandlingsbara, till exempel klimatförändringarna och förlusten av biologisk mångfald men också mindre kända områden som kvävenivåer och markanvändning. Så långt allt väl. Men det viktigaste tycks vara att vi inte ska behöva förändra vår livsstil alls, plus att mindre bemedlade delar av världen också ska få utöva tillväxt tills de storknar, med hjälp av himlastormande innovationer typ ”fjärde generationens kärnkraftverk med toriumreaktorer”. Jag säger bara: Äntligen!

Okej, det är väl inget fel med lite självförtroende, men när män får hybris, vilket har hänt ofta genom världshistorien om ni minns, så leder det lätt till problem.

Lynas liknar en Candide som med friskt humör traskar runt i Teletubbyland där kärnreaktorer står och puttrar fryntligt ikapp med självlevande glassmaskiner, blippande lampor, genmanipulerade jättekängurur och misstänkt upprymda belgian bluemonster.

Den sköna, nya businessen som ska lösa de ekokatastrofala problemen, utan att finansbransch och storföretag behöver bli småirriterade ens och vi andra kan fortsätta med happy shopping, liknas i bokens inledning vid intelligent design. Men det är ingen ospecificerat flummig big daddy-gud som ska hålla i trådarna: Lynas vill i stället att rollen ska övergå till människan himself, som med hjälp av teknologi, genetisk ingenjörskonst och syntetisk biologi ska, uttryckt på marknadsliberalt nyspråk, ”ta ansvar”.

Min fråga är nu: Vem är ”människan”? Var jag med och byggde Fukushima kanske? Det var i alla fall inte jag som röstade på Marknaden.

Nej, de som satsar på visionär kärnkraft till sina glaspalats och vinstfabriker litar som vanligt på att andra ska rycka in när det skiter sig, till exempel via skatten eller elräkningen när nån idiot som de lyckats förtränga existensen av, även kallad ”den mänskliga faktorn”, fetspräcker åratals elbudget genom att typ glömma en dammsugare i reaktorn på Ringhals. Dessutom kan man ju alltid, som Lynas, tvärvända och skylla på arbetarna när nåt går snett, som i Tjernobyl där reaktorn tydligen exploderade för att ”personalen slagit av säkerhetssystemen och utfört ett illa underbyggt experiment”. Ja, vore det inte för den klantiga personalen på golvet så hade nog Tjernobyl tuffat på i högsta välmåga än i dag!

Alltså: Jag vill inte ta så kallat ansvar för de vansinnesprojekt Lynas och hans nya kompisar storbolagen försöker genomdriva med motiveringen att vi i alla fall slipper kolkraften. Jag litar inte ett dyft på dessa personer.

Det är synd, för Lynas har, mitt i sin maniska pojkrumsextas, fortfarande vissa intressanta saker att säga. Exempelvis att vi inte kan enbart kan syssla med orsaksanalyser när verkan hotar att döda oss inom kort. Självklart behövs både snabblösningar och långsamma mognadsprocesser.

Och även om man avskyr kapitalismens grundprinciper går det inte att förneka dess nuvarande existens: vi kanske måste tala fiendens språk för att genomdriva en ny värdeskala. Att börja mäta ekologiskt långsiktiga värden i pengar, även om Lynas ser strategin ur rent marknadsmässig vinkel, kan vara nödvändigt i stunden.

Den mer djupgående frågan Lynas oavsiktligt ställer med nya boken, just genom att vara så dryg och grabbigt naiv och provocerande, är inte ny men viktig:

Kan man tro på utveckling utan att vara framstegsförblindad? Eller måste man tvärtom bli en sur alternativmupp som sitter och gruffar i timmerkåtan, kör fulbil till ungarnas waldorfdagis och förändrar världen genom att vägra skaffa parabolantenn?

Vad Lynas bok i slutändan handlar om för min del, bortom sina egna intentioner, är helt enkelt att vi måste hitta den kloka balansen snabbt. Annars dör vi.