När man är med om en revolution gäller det att sörja vad som gått förlorat, klamra sig fast vid det som är kvar och ta emot det nya med öppna armar, skriver Martin Amis.
Lite kulturkonservativt luddigt låter det nog, vad menar han?
Den revolution Amis syftar på i nyligen utkomna romanen ”The Pregnant Widow” är 70-talets sexuella revolution: en händelse som enligt författaren inte tedde sig mindre bloddrypande för att ”vapnen” var mjuka.
Monokinis (det vill säga bikinier utan överdelar), utställda jeans och sönderlästa exemplar av Germaine Greers ”Den kvinnliga eunucken” tjänade alla som tillhyggen i den pågående kampen mellan könen. I alla fall om man får tro Amis. Och den kampen ledde inte till att det nya mottogs med öppna armar.
”The Pregnant Widow” är rena julafton för alla fans. Nu är det nämligen länge sedan Martin Amis kom ut med en typisk Amisroman. Hans senaste bidrag i den skönlitterära genren var en tegelsten i Solzjenitsynstil om Gulagarkipelagen, inte helt lyckad. Precis som vännen och kollegan Christopher Hitchens har han ägnat missriktad energi åt historisk amatörforskning och åt att med fanatisk glöd bekämpa islam.
Inte konstigt att ”The Pregnant Widow” i Storbritannien har tagits emot med viss lättnad. Brittiska kritiker har skrivit om hans ironiska, underhållande stil och de självmedvetna blinkningarna till egna tidigare romaner. 70-talet igen, liksom. Amis som han en gång var, dandyn med cigarretten i mungipan och den lätt sexistiska attityden som en nonchalant buren nejlika i knapphålet.
Rykten om intrigen har väckt förväntningar, förstås. ”The Pregnant Widow” utspelar sig på ett italienskt slott, i en krets unga, solbrända och ekonomiskt oberoende personer. Det låter nästan som en buskisversion av Pasolinis iskalla ”Salò eller Sodoms 120 dagar” och är det också – romanen pendlar mellan billig sexkomedi och filosofiskt traktat, utan att landa i vare sig det ena eller det andra.
Osar av en nästan fysiskt påtaglig rädsla för Qvinnor gör den hela tiden.
Huvudpersonen Keith (en namne till huvudpersonen i ”Dead Babies” från -75) har ingen aning om vad han ska ta sig till med dem. Hans jämnåriga, generöst exponerade väninnor i kortkorta kjolar har börjat bete sig som män och deras aggressivitet skrämmer lika mycket som den lockar.
För Keith är inte bara sexuellt utsvulten – han är hysteriskt ambivalent i sin inställning till det motsatta könet. Vet inte om han ska älska eller hata. Vet inte om han ska förföra eller smita med svansen mellan benen.
Amis försöker få det till att 70-talet i själva verket var ett slags övergångsfas mellan ett gammalt, sömnigt Förkrigs-Europa och postmoderniteten så han beskriver den.
Titelns gravida änka anspelar på ett citat av den ryske tänkaren Alexander Herzen: innebörden är ungefär att det mellan varje död och varje ny födelse finns ett mellanstadium, ett ingenmansland som går att likna vid en kvinnas livmoder där fostret ligger omslutet av hinnor och fostervätska och bidar sin tid.
Jag tolkar det som att Amis menar att 70-talet var detta foster. Det är en idé som verkar en smula lösryckt – framför allt ur sitt historiska sammanhang – och dessutom rätt pretentiöst.
Det hjälper inte alls att Keith anländer till slottet med en packe 1800-talsromaner i väskan. Romanerna används för att diskutera kärlek och pengar, på Jane Austen-vis, och Amis tycks vilja visa att 70-talet var lika krasst i sin materialism som någonsin 1810-talet, vilket han i och för sig kan ha rätt i utan att därför lyckas tillföra texten något mer än otympliga citat.
Så det är egentligen först mot slutet, då den åldrade Keith – 60 år fyllda och därmed jämgammal med författaren – ser tillbaka på sitt liv, sina erotiska tillkortakommanden och på allt annat som aldrig blev av – som det bränner till och man inser vad för slags roman Amis egentligen har velat skriva.
”The Pregnant Widow” är ju egentligen en elegi, nära besläktad med sådana romaner som Ian McEwans ”På Chesil Beach” eller Philip Roths ”Vålnaden försvinner”. Skillnaden är bara att Martin Amis är en så oändligt mycket sämre gestaltare av vad vi i brist på bättre beteckningar kan kalla livssmärta.