Sverige har en lång tradition av Amerikaskildringar. Breven hem till släkten, den stora krönikan hos Moberg, de längre rapporterna från 60-talet och framåt av viktiga publicister som Olof Lagercrantz, Göran Rosenberg och Per T Ohlsson vittnar om att svenskarna har ett djupt och långvarigt förhållande till USA. Men skildringarna visar också ofta hur USA används som spegel. USA är ibland före oss i utvecklingen och vi antas där kunna se in i vår egen framtid. Ibland är USA efter och borde göra som vi, ibland kidnappas USA av onda amerikaner som gör att svenskarna tappar tron på Amerika, ibland är den otyglade amerikanska kapitalismen ett hot mot vårt samhälle och drar oss i fördärvet om vi inte skyddar befolkningen mot skrämmande fenomen som snabbmat, mikrovågsugnar, fjärrkontroller, reklam-tv och freestyle som ungdomar kan kapsla in sig i. Och vilken musik de lyssnar på sen!
Hiphop!
De kanske mest självbespeglande skildringarna är de politiska.
Vänstern skickar ut spejare för att varna och högern för att hylla, eller i alla fall visa en annan bild som det heter. I centrum står nästan alltid marknadsekonomins funktion som styrande system och vilken roll staten ska ha och slutsatsen är ofta att vi inte ska ha det som i USA, eller att vi ska just det. Det tråkiga med detta förhållningssätt är att det egentligen aldrig berättar så mycket om USA eftersom USA hela tiden måste vara en projektionsyta för oss själva och inte sig själv. Värst blir det när svenskarna skriver om republikanerna och deras sympatisörer, förmodligen för att värderingarna skiljer sig så mycket åt. När jag läst svenska skribenter har jag aldrig någonsin förstått varför en enda amerikan över huvud taget kan tänka sig att rösta på republikanerna, varför man blir chockad när de trots tidigare uppenbara misstag fortsätter att välja sina presidenter ur denna sekt av obildade religiösa fundamentalister.
Det var därför med viss tvekan jag började läsa ännu en Amerikaskildring, Martin Gelins ”Den amerikanska högern. Republikanernas revolution och USA:s framtid”. Men Gelin överraskar, är genuint nyfiken och långt mer road av att undersöka än att undervisa, vilket inte för ett ögonblick gör hans bok mindre oroande. Hans berättarteknik, att varva personliga porträtt på invandringskritiska gränsbor, abortmotståndare, antifeminister och gudstroende med forskningsrapporter och intervjuer med politiska experter, förmänskligar och komplicerar bilden av den brokiga rörelse som driver republikanerna framför sig. Det måste ha varit roligt att jobba med boken och det märks i texten.
Hur ska man förstå att ett land som ligger världsetta i alla kreativitetsindex har en politisk kultur som domineras av extrema nyliberaler och moralister som är fixerade vid underlivsfrågor? Gelin tar sats i 1930-talet, då Roosevelts expanderande federala stat utmanade idén om Amerika – en plats på jorden där fria män och kvinnor rår sig själva och håller överheten kort och Gud högt. Motståndet till en alltför stor statsmakt kan man visserligen spåra i så gott som alla demokratier, men i USA kom den att bli statsgrundande och vävdes från början in i den nationella identiteten. Att vara amerikan är att vara fri, till och med fri att beväpna sig mot regeringen. När staten fortsatte att växa efter kriget (som i Sovjet!) radikaliserades libertarianismen. Gelin gör en spännande iakttagelse när han sammanför 60-talets vänstervåg med nytändningen för högern och menar att de båda var djupt individualistiska rörelser som på var sitt sätt gjorde uppror mot det etablerade samhället. Vänstern har präglat minnet och bilden av 60-talet, men Barry Goldwaters idéer om en minimal stat, radikala avregleringar och en klockartro på marknaden var också en viktig del av decenniets politiska dynamik. Han förlorade presidentvalet 1964 men vann på längre sikt opinionen, bland annat för att hans motståndare demokraten Lyndon B Johnson aldrig lyckades lösa USA:s klassproblematik med sitt ”krig mot fattigdomen”.
Statligt stöd till fattiga har successivt fått dåligt rykte, särskilt hos folk som kämpar hårt för att inte bli fattiga eller hotas av industridöden på Appalachernas baksida, som går och lägger sig tidigt på kvällen och åker till jobbet innan morgondaggen har lättat på bilrutan. Matkuponger och socialbidrag är bara ett sätt för staten att reproducera nya klienter som för sitt uppehälles skull röstar på demokraterna. Dessa människor är inte fria medborgare, de är slavar, nästan som européer. Och de tror inte på Gud, i alla fall inte på ett ordentligt sätt, skaffar barn före och utanför äktenskapet, eller gör abort lika lättsinnigt som de skiljer sig. Demokraternas Washingtonelitism leder till undergång, drogberoende och flagnad vit målarfärg på husen som sänker hela områdets fastighetsvärden.
Vad är lösningen? Större federal stat? Nej, se på de kristna kvarteren, se på dem som håller ihop sina familjer, går i kyrkan på söndagarna, hjälper sina grannar och nöjer sig med en stillsam picknick i parken. Där finns lösningen på Amerikas problem och där sammansmälter den radikala kritiken mot staten med den religiösa moralismen och blir till en äkta och engagerad gräsrotsrörelse som långsamt men säkert vinner allt större inflytande.
En annan förklaring till att det konservativa upproret tagit fart på 2000-talet är att teknikutvecklingen gynnat alternativa röster.
Information som tidigare bara fanns hos specialister är i dag allmängods. Att abortmotståndet ökar bland unga förklaras till exempel av det faktum att bilder på aborterade foster är lätt att sprida till alla som vill se. En enda ranchägare vid mexikanska gränsen som för en billig peng byggt egna drönare med värmekameror kan varje natt livesända den illegala invandringen på nätet. En ofattbar mängd nyhetssajter, bloggar, kedjebrev och Twitterflöden som #TCOT har förflyttat makten över offentligheten långt bort från de traditionella mediehusen och långt ut till höger. Det blir ofta en sorts karikatyr av medierna där man kan scoopa med den falska nyheten om att Obamas vårdreform innehåller dödspaneler av Washingtonbyråkrater som ska bestämma vem som ska leva och vem som ska dö. Och över alltsammans svävar Rush Limbaugh med 22 miljoner lyssnare varje dag, mellan tolv och tre, en duktig och outtröttlig lögnare.
Gelin lyckas till och med förklara fenomenet Sarah Palin utan att falla i schablonerna. Kraften bakom henne är bland annat att hon representerar en ny typ av amerikansk kvinnlig politiker, ”stenhård men ändå moderlig”, som förlöst en hel generation unga konservativa kvinnor som längtat efter en annan roll att vara kvinna i offentligheten. När han besöker Salt Lake City och porträtterar mormonerna, Mitt Romneys kyrka, förstår man storheten i att en under många år grovt förföljd religiös minoritet nu faktiskt har en kandidat i presidentvalet.
Egentligen lika stort som att Obama kunde bli det.
Martin Gelin är medarbetare på DN Kultur. Därför recenseras hans bok av PM Nilsson, tillträdande informationschef på Bonnier AB.