Den produktive Martin Widmark stiger ned i gruvschaktet och inleder en äventyrstrilogi om barnarbete. Anders Palmaer ser ett gammalt tema komma tillbaka .
Vart har de politiskt engagerade barnböckerna tagit vägen undrar Kalle Lind i ”Proggiga barnböcker”.
Från oväntat håll får han svar. När den storsäljande författaren Martin Widmark, som bland annat skapat serierna om LasseMaja och Nelly Rapp, skriver om den fattige, föräldralöse pojken Tyko Flores är revolutionen nära.
Långt nere i den mörka gruvan ”slet de föräldralösa pojkarna som ingen ville veta av. Däruppe i staden levde borgarna gott … Och på kvällarna och nätterna åkte de i försilvrade vagnar och avlade visiter hos varandra.”
Men även om klassperspektivet är tydligt i ”Den dansande djävulen”, den första delen i en trilogi, verkar Martin Widmark mer influerad av 1800-talsförfattare som Charles Dickens än 70-talets Sven Wernström, det är mer ”Oliver Twist” än ”Trälarna”. De eländiga föräldralösa pojkarna hostar i de trånga gruvgångarna, de är bleka i hyn och ”nedslagna till sinnet”.
Språket är inledningsvis konstruerat arkaiskt – ”Om någon ändå skulle yppa minsta klagan över hertigens maktutövande …” – vilket blir ofrivilligt komiskt. Det verkar Widmark inse själv för efter något kapitel slutar han plötsligt skriva som om han var 200 år gammal och går över till en brukssvenska som han behärskar bra.
Martin Widmarks böcker är framgångsrika av en anledning. Böckerna har ofta välutvecklade intriger och storslagna upplägg, här finns samhällen under havet och tidsresor till det antika Rom. Att läsa en baksidestext av en Martin Widmark-bok är alltid en fröjd. Bristerna kan finnas i språk och gestaltning.
”Den dansande djävulen” har spännande scener, som när Tyko flyr med stukad fot genom gruvans gångar från den grymme förmannen och hans piska, men Tyko och hans vän Julius får aldrig liv, de saknar utmärkande egenskaper. När nästan hela boken utspelas i en underjordisk gruva, en stillastående miljö, krävs något slags fördjupning av romanfigurerna.
Widmarks välförtjänt populära serie om David och Larissa är händelserik i jämförelse med ”Den dansande djävulen”. När Tyko hittar en lapp med en mystisk ramsa upprepas den på fyra olika ställen, Widmark kavlar och kavlar, tunnar ut sin historia. Här finns övernaturliga inslag och planteringar som verkar lovande, men Martin Widmark, den svenska barnlitteraturens actionkung, behöver höja volymen och skruva upp tempot i de två avslutande delarna.
Bokens främsta förtjänst är skildringen av Tykos arbete i de trånga gångarna. Här finns målande detaljer och fin närvarokänsla, som förstärks av Henrik Tamms helsidesillustrationer. Ämnen som barnarbete har varit frånvarande i ungdomslitteraturen länge, här är ”Den dansande djävulen” något nytt, eller kanske nygammalt, på spåret.