Knivkastare och svärdslukare, onda vitsminkade män i blodröda mantlar, hemliga ingångar vid slutet av regnbågen och fattiga pojkar i trånga gruvgångar. Att läsa Martin Widmarks trilogi om Tyko Flores är som att traska runt på ett enormt nöjesfält med kulisser och uppstoppade karaktärer från 1800-talet – ”Titta! En lindansare och en mystisk typ i slängkappa!” – allt är välbekant, här finns till och med en man med järnmask, ditkånkad från Alexandre Dumas roman.

Det är knappast nyskapande, men känns hemtamt och mysigt. Även replikerna låter som lästa från en skramlig bandspelare inuti en vaxdocka:

”Rör du henne en gång till är du en död man – det svär jag på, morrade Don Ramon.”

Om del ett, ”Den dansande djävulen” var en smula stillastående, den utspelas huvudsakligen i en gruva, tar det fart ordentligt i ”Fyrtornet i Son-Li” och ”Polyhymnias guld”. Den fattige och föräldralöse Tyko Flores har gömts för den onda hertigen Mazoo, som egentligen är hans morbror. Nu ska han ta sig till en annan värld och befria sina föräldrar och störta hertigen (när han ändå håller på störtar Tyko också en ond furste).

Trots att rekvisitan hämtas från 1800-talet utspelas berättelsen i en obestämd tid, här blandas riddare med propellerdrivna farkoster, och det finns gott övernaturliga inslag.

Martin Widmark tar varje chans att fläska på. Havet ”kokar av hajar” och ”luften är tung av ångest och förtvivlan”. Ett torg är aldrig bara ett torg, det ska fyllas med mystik och döpas till ett fantasieggande namn. Det är ett grepp som ofta fungerar men som kan bli ofrivilligt komiskt: ”Hon hålls fången på de Två Brödernas torg på andra sidan fallet. Med tåspetsen ritade hon ett kryss till höger om de Nio Portarnas berg. Sedan höll hon upp ett finger till.”

”För att ta oss dit måste vi ta oss över Apans hav.”

Här finns underjordiska städer, tre olika världar, två solar och i bakgrunden den mystiske Ormapan, fruktad av alla. Martin Widmark bygger upp ett omfattande fantasyuniversum, som till och med har en egen skapelseberättelse.

Det är, precis som på ett nöjesfält, svårt att se hur allt hänger ihop. Men om man slappnar av och ser scenerna som enskilda attraktioner och låter sig ryckas med av Henrik Tamms suggestiva illustrationer, blir åkturen hisnande.

Martin Widmark brister i gestaltningen, bland annat är karaktärerna endimensionellt onda eller goda, men han har talang för att skapa stämning. I de dödas stad, där Tyko Flores mamma hålls fången, finns lysande scener, på en teater sitter publiken på uppstaplade likkistor och gatorna bär de dödas namn, där utspelar sig varje människas liv i repris.

I trilogin om Tyko Flores får Martin Widmarks yviga fantasi fritt spelrum. Det är, trots bristerna, en serie charmiga pojkböcker för 2000-talet.