Få ruiner är så fantasieggande som Pompejis. Den romerska staden vid vulkanens fot, dränkt i pimpsten och aska år 79. När lämningarna upptäcktes på 1700-talet låg allt bevarat där nere: hus, möbler, målningar, mosaiker. Till och med människor. Även om kropparna i sig ruttnat bort så återstod hål, och de gick att gjuta av.
Ett fruset ögonblick. Ett titthål rakt ner i tiden: allt vi velat veta om romerskt liv fanns uppenbarat där nere, förseglat och förstenat.
Så är också antalet böcker och historier som skrivits om Pompeji närmast oändligt. Problemet är bara att mycket, kanske det mesta, av allt som skrivits och sagts är en förvirrande blandning av forskning, tolkningar och rena fantasier som blandats till den grad att få kan bringa någon reda i vad som egentligen är vad.
Bara det där med det frusna ögonblicket. Kanske ger lämningarna inte en så exakt bild av det överrumplade livet i staden som vi vill föreställa oss. En besynnerlig omständighet är att man trots allt hittat så pass få människor bland ruinerna, omkring ett tusen ett hundra av en förmodad befolkning på mellan sex och trettio tusen. En annan är att husen var så spartanskt möblerade – något som ibland tagits som tecken på en föredömligt minimalistisk, romersk inredningssmak.
Men frågan är om inte omständigheterna sammantagna snarare tyder på att Pompeji var en rätt väl förberedd stad, där de flesta – de som kunnat eller varit rädda nog – i själva verket flytt med sina viktigaste tillhörigheter redan under förskalven. Inte så konstigt i så fall eftersom Pompeji drabbats av ett rätt förödande skalv bara ett drygt decennium tidigare, år 62. Många byggnader i staden hade aldrig restaurerats efter den katastrofen (en typ av senfärdighet som präglar även våra dagars Italien).
Sett genom den moderna historieskrivningens strängt kritiska ögon framstår både staden och katastrofen som något lite annat och nyktrare än den mytiskt dramatiska bild vi vant oss att älska. Eftervärlden vet mindre om det dagliga livet i Rom än man kan tro, och snarare än att ge oss hela storyn lyser de många fynden i Pompeji upp enstaka punkter och skapar nya frågeställningar för historikerna att sätta tänderna i.
I boken ”Pompeji. Livet i en romersk stad” försöker den brittiska antikforskaren Mary Beard bringa reda i många av de sägner och faktoider som florerat kring staden genom århundradena. Beard är en bitsk och underhållande popularisator, en engelsk motsvarighet till Fredrik Lindström om man så vill, även om hennes sätt att granska och diskutera arkeologiska fynd på ett medryckande sätt snarast för tankarna till Fredrik Lindströms namne, den svenske forskaren Jonathan Lindström och hans bok ”Bronsåldersmordet” från förra året.
Precis som Lindström tar Beard med läsaren på ett slags CSI-undersökning genom den moderna forskningens Pompeji. Vad kan noggranna undersökningar av hus, gator, fynd och detaljer avslöja om de människor som en gång bodde där – och vad kan de inte berätta?
I kapitel efter kapitel diskuterar hon sig igenom gatulivet, yrkeslivet, nöjeslivet och det religiösa livet i staden. Många slutsatser är intressanta nog – som att de flesta pompejaner inte alls låg till bords på romerskt vis. De var påfallande trångbodda, och bara de rikaste hade den sortens matsalar.
En omhuldad myt om Pompeji har handlat om den syndiga stadens 200 krogar och 35 bordeller. Men så många ställen räckte knappast Pompejis befolkning till, konstaterar Beard torrt. Alla hål i väggen med disk var inte krogar och alla hus med erotisk symbolik var inte bordeller. De många fallosarna på väggar och i gatureliefer var förmodligen uttryck för maktanspråk snarare än sexerbjudanden.
Och så håller hon på, i en driven och mycket brittisk stil med en ofta sarkastisk underton. Tyvärr förlorar hon sig ibland i sitt eget intresse för alla detaljer. Vilka bodde i husens övervåningar? Om det nu inte var husägarna, var det i så fall slavar? Eller var det snarare förråd…?
Man skulle önska sig att Mary Beard lite oftare kunde rycka på axlarna och gå vidare. Allt är inte lika viktigt. Hemma i soffan, som läsupplevelse, kan boken därför ibland kännas en smula tålamodsprövande, på plats i Pompeji är den å andra sidan förmodligen det enda bagage den någorlunda ambitiösa resenären behöver.
Det pekar på ett problem som modern historieskrivning delvis delar med naturvetenskapen: ju mer finkalibrerade metoderna och frågeställningarna blir, desto mer är det mysteriet i sig som hamnar i fokus – medan den stora, lockande Berättelsen löses upp i skärvor och atomer.