Den första december 1989 ställer den brittiska tidskriften Granta en rundfråga till författare från Östeuropa och Centraleuropa: ”Är det möjligt att registrera detta ögonblick då vi tycker oss sväva mellan två historier: den som existerade före den 9 november och den där andra, ännu inte definierad, som vi vet att vi nu träder in i?”
Svara med vändande post! uppmanar Granta. Omvälvningarna går nu så snabbt att det som skrivs kan vara föråldrat innan man går i tryck.
”Morgontidningen är gammal redan när den kommer”, skriver George Steiner i sitt svar. Han finner bara två motsvarigheter i europeisk historia: perioden mellan juni och september 1789 i Frankrike, och de tio dagarna som skakade världen i Lenins Petrograd 1917.
Och vad kommer att fylla det svindlande vakuum som uppstått? ”Fundamentalismen klöser på våra dörrar. Och penningen skriker mot oss”, säger Steiner. ”Allt kan fortfarande gå fel. Gorbatjovs överlevnad hänger på en tråd. Det gamla gardet till höger är desperat, de nya radikalerna till vänster är tokigt otåliga. Slovakernas likgiltighet kyler ner Pragvåren. Kan den vansinniga och sadistiska självförstörelsen i Rumänien bromsas? Och vad händer om Jugoslavien splittras?”
”Det jag hör från rörelserna i Östeuropa är inte bara ett rop på frihet och mänsklig värdighet; jag hör också en vädjan till den västeuropeiska gemenskapen om att inte glömma oss”, skriver Werner Krätschell. Nobelpristagaren Czeslaw Milosz å sin sida hoppas att omvälvningen inte bara innebär en övergång till ”ett vanligt samhälle där man tjänar pengar och konsumerar, utan uppkomsten av en ny form av mänsklig samvaro utan utopier”.
Skribenterna i Granta 1989 var eniga om tre ting. 1. De som banat väg för befrielsen borde få vara med och utforma den nyvunna friheten. 2. Hjälten är Gorbatjov. 3. Ovisshet råder och vägarna är öppna mot alla destinationer.
Ett år senare var den enda vägen byggd. På den for Mercedes och BMW som gasat förbi såväl ovissheten som folkrörelserna och Gorbatjov. De aktörer som störtat den gamla ordningen – Gorbatjov, Östeuropas folkrörelser och, inte att förglömma, Ronald Reagan – var inte desamma som kom att bygga den nya. Ett ganska litet antal policymakare i Bonn, Paris och Washington hade lagt beslag på den rollen.
Den slutsatsen drar historikern Mary Elise Sarotte i sin nya bok, ”1989: The Struggle to Create Post-Cold War Europe”. Hon går motvalls och påstår att befrielsens 1989 följdes av de förspillda möjligheternas 1990. Tvärtemot vad många hävdar denna jubileumshöst uppstod ingen ny världsordning. Vad som skedde var att västvärldens gamla ordning utvidgades österut så att människorna där fick liberal demokrati och marknadsekonomi, låt vara att majoriteten knappast fick kvittera ut systemets bättre sidor.
Det var ändå inget dåligt resultat. Berlin förvandlades till en frihetens stad mitt i Europa. I Östeuropa slipper framtida generationer leva under politiskt förtryck.
Men det hade kunnat göras långt bättre, menar Sarotte. Dessvärre var ingen av ledarna i väst mogen att möta Gorbatjovs visioner, utan var bundna vid kalla krigets strategiska tänkande. De betraktade revolutionerna i öst som en möjlighet att flytta fram sina egna positioner, oavsett vad medborgarna i Östeuropa önskade.
Sarotte är historiker vid University of Southern California och grundar sin tolkning av 1989 dels på samlingar i regerings- och presidentarkiv, dels på press, radio- och tv-arkiv, dels på dokument från de östeuropeiska proteströrelserna, i synnerhet de så kallade rundabordsförhandlingarna i DDR. Resultatet är en rafflande rekonstruktion av det politiska förloppet från sommaren 1989 till årsskiftet 1990–91.
Sarotte menar att förloppet kan beskrivas som en ”kamp” mellan olika förslag. Hon förklarar varför Helmut Kohls och president Bushs utkast till sist segrade, men belyser också vägvalen där andra framtider valdes bort och där misstag byggdes in i det nya systemet. Vintern 1989–1990 fanns fyra möjliga framtider.
Den första var en sovjetisk ”restauration”. Sovjets ledare kunde ha gjort som Kinas på Himmelska fridens torg och slagit ner upproret. De hade kunnat kräva att Tyskland på nytt ställdes under de fyra segermakternas förvaltning. Att detta alternativ var möjligt berodde på att andra världskriget aldrig avslutats med något egentligt fredsavtal, utan med en ockupation som i princip bestod ända till 1989.
För det andra fanns idén om ett ”konfederativt” Tyskland – två stater i en nation – vilket i sin tur kunde bana väg för en liknande europeisk konfederation med många stater under transnationell suveränitet. Detta var Helmut Kohls första plan.
För det tredje fanns vad Sarotte kallar den ”heroiska multinationalismen”. Det var Gorbatjovs vision, ett vidsträckt och nedrustat Europa med många hus som sträckte sig från Atlanten till Ural och som avvecklat både Nato och Warszawapakten. Varje stat skulle föra sin egen politik men samarbeta i nya ekonomiska och militära organ. Projektet vann gehör i DDR:s mäktiga fredsrörelse som drivit på revolutionen.
Men det alternativ som var starkast var det fjärde. Sarotte talar om ”prefabrikats-modellen”. DDR införlivades i existerande västliga strukturer, först i Förbundsrepubliken, därmed även i Nato och EG. Senare gick övriga Östeuropa samma väg. Modellen låg färdig redan i slutet av februari 1990. Med bistånd av Washington lirkade Kohl till sig Mitterrands, Thatchers och till och med Gorbatjovs stöd – och han fick slutligen stöd också av folket i DDR när landet röstade den 18 mars.
Så vad finns att invända? Varför inte bara fira detta lyckliga historiska genombrott?
Dissidentrörelserna som genomförde revolutionen nonchalerades. De höll på med en ny grundlag, med tilltalande paragrafer om till exempel egendomspluralism och rätten till arbete, där det bästa av bägge systemen förenades. Men när Kohl, Bush och Mitterrand väl var överens förpassades DDR:s folkrörelser till marginalen. Än värre var att Gorbatjov kördes över. Hösten 1990 skulle han säga att han gått i en fälla. Hade inte både Kohl och USA:s utrikesminister James Baker lovat att Nato inte skulle flytta en meter österut, bara Gorbatjov gick med på Tysklands enande?
Jo, de gav honom ett sådant löfte, konstaterar Sarotte. Och sedan svek de löftet. Därmed såddes fröna till dagens ryska revanschism, liksom till att Gorbatjov häromåret – och med all rätt på sin sida – beskyllde Nato för att ha orsakat Rysslands invasion av Georgien.
De som genomförde 1989 års revolution ville skapa en värld bortom konflikten mellan öst och väst, kapitalism och kommunism, individualism och kollektivism, och de önskade ett europeiskt hus där det fanns rum även för Ryssland. I stället såg de hur muren byggdes på nytt, ett stycke österut, och i en form som att döma av läget och upprustningen i Ryssland kanske inte är bättre än den som föll.