Bokrecensioner
Mary Elise Sarotte ”1989. The Struggle to Create Post-Cold War Europe”
Publicerat 2009-11-09 08:52
Foto: Lionel Cironneau Dissidentrörelserna som genomförde revolutionen nonchalerades. När Kohl, Bush och Mitterrand väl var överens förpassades DDR:s folkrörelser till marginalen, skriver Stefan Jonsson.
Allt kunde ha blivit bättre. Efter Berlinmurens fall föreföll allting möjligt. Men efter bara ett år hade riktlinjerna för det nya Europa slagits fast. Stefan Jonsson undrar vad som kunde gjorts annorlunda.
Litteraturrecension
Författare: Mary Elise Sarotte
- http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/mary-elise-sarotte-1989-the-struggle-to-create-post-cold-war-europe-1.990345
Titel: ”1989. The Struggle to Create Post-Cold War Europe”
Förlag: Princeton University Press
Bokrecensioner
- Bokrecensioner
- Germaine de Staël: ”Tio år av landsflykt”
- Bengt Emil Johnson: ”Aftonsånger”
- Willy Granqvist: ”Samlade skrifter, del IV Dikter 1982–1985”
- Diana Janse: ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar”
- Magnus Nilsson: ”Den föreställda mångkulturen. Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa”
- James Ellroy: ”Oroligt blod”
- Annika Lantz och Anders G Carlsson. Ill. C Kåberg: ”Annika har fått löss”
- Bjørn Sortland: Alla har ett hungrigt hjärta
- Hans Carstensen: ”Stand-up psycho”
- Helena Granström: ”Osäkerhetsrelationen. En versroman”
Den första december 1989 ställer den brittiska tidskriften Granta en rundfråga till författare från Östeuropa och Centraleuropa: ”Är det möjligt att registrera detta ögonblick då vi tycker oss sväva mellan två historier: den som existerade före den 9 november och den där andra, ännu inte definierad, som vi vet att vi nu träder in i?”
Svara med vändande post! uppmanar Granta. Omvälvningarna går nu så snabbt att det som skrivs kan vara föråldrat innan man går i tryck.
”Morgontidningen är gammal redan när den kommer”, skriver George Steiner i sitt svar. Han finner bara två motsvarigheter i europeisk historia: perioden mellan juni och september 1789 i Frankrike, och de tio dagarna som skakade världen i Lenins Petrograd 1917.
Och vad kommer att fylla det svindlande vakuum som uppstått? ”Fundamentalismen klöser på våra dörrar. Och penningen skriker mot oss”, säger Steiner. ”Allt kan fortfarande gå fel. Gorbatjovs överlevnad hänger på en tråd. Det gamla gardet till höger är desperat, de nya radikalerna till vänster är tokigt otåliga. Slovakernas likgiltighet kyler ner Pragvåren. Kan den vansinniga och sadistiska självförstörelsen i Rumänien bromsas? Och vad händer om Jugoslavien splittras?”
”Det jag hör från rörelserna i Östeuropa är inte bara ett rop på frihet och mänsklig värdighet; jag hör också en vädjan till den västeuropeiska gemenskapen om att inte glömma oss”, skriver Werner Krätschell. Nobelpristagaren Czeslaw Milosz å sin sida hoppas att omvälvningen inte bara innebär en övergång till ”ett vanligt samhälle där man tjänar pengar och konsumerar, utan uppkomsten av en ny form av mänsklig samvaro utan utopier”.
Skribenterna i Granta 1989 var eniga om tre ting. 1. De som banat väg för befrielsen borde få vara med och utforma den nyvunna friheten. 2. Hjälten är Gorbatjov. 3. Ovisshet råder och vägarna är öppna mot alla destinationer.
Ett år senare var den enda vägen byggd. På den for Mercedes och BMW som gasat förbi såväl ovissheten som folkrörelserna och Gorbatjov. De aktörer som störtat den gamla ordningen – Gorbatjov, Östeuropas folkrörelser och, inte att förglömma, Ronald Reagan – var inte desamma som kom att bygga den nya. Ett ganska litet antal policymakare i Bonn, Paris och Washington hade lagt beslag på den rollen.
Den slutsatsen drar historikern Mary Elise Sarotte i sin nya bok, ”1989: The Struggle to Create Post-Cold War Europe”. Hon går motvalls och påstår att befrielsens 1989 följdes av de förspillda möjligheternas 1990. Tvärtemot vad många hävdar denna jubileumshöst uppstod ingen ny världsordning. Vad som skedde var att västvärldens gamla ordning utvidgades österut så att människorna där fick liberal demokrati och marknadsekonomi, låt vara att majoriteten knappast fick kvittera ut systemets bättre sidor.
Det var ändå inget dåligt resultat. Berlin förvandlades till en frihetens stad mitt i Europa. I Östeuropa slipper framtida generationer leva under politiskt förtryck.
Men det hade kunnat göras långt bättre, menar Sarotte. Dessvärre var ingen av ledarna i väst mogen att möta Gorbatjovs visioner, utan var bundna vid kalla krigets strategiska tänkande. De betraktade revolutionerna i öst som en möjlighet att flytta fram sina egna positioner, oavsett vad medborgarna i Östeuropa önskade.
Sarotte är historiker vid University of Southern California och grundar sin tolkning av 1989 dels på samlingar i regerings- och presidentarkiv, dels på press, radio- och tv-arkiv, dels på dokument från de östeuropeiska proteströrelserna, i synnerhet de så kallade rundabordsförhandlingarna i DDR. Resultatet är en rafflande rekonstruktion av det politiska förloppet från sommaren 1989 till årsskiftet 1990–91.
Sarotte menar att förloppet kan beskrivas som en ”kamp” mellan olika förslag. Hon förklarar varför Helmut Kohls och president Bushs utkast till sist segrade, men belyser också vägvalen där andra framtider valdes bort och där misstag byggdes in i det nya systemet. Vintern 1989–1990 fanns fyra möjliga framtider.
Den första var en sovjetisk ”restauration”. Sovjets ledare kunde ha gjort som Kinas på Himmelska fridens torg och slagit ner upproret. De hade kunnat kräva att Tyskland på nytt ställdes under de fyra segermakternas förvaltning. Att detta alternativ var möjligt berodde på att andra världskriget aldrig avslutats med något egentligt fredsavtal, utan med en ockupation som i princip bestod ända till 1989.
För det andra fanns idén om ett ”konfederativt” Tyskland – två stater i en nation – vilket i sin tur kunde bana väg för en liknande europeisk konfederation med många stater under transnationell suveränitet. Detta var Helmut Kohls första plan.
För det tredje fanns vad Sarotte kallar den ”heroiska multinationalismen”. Det var Gorbatjovs vision, ett vidsträckt och nedrustat Europa med många hus som sträckte sig från Atlanten till Ural och som avvecklat både Nato och Warszawapakten. Varje stat skulle föra sin egen politik men samarbeta i nya ekonomiska och militära organ. Projektet vann gehör i DDR:s mäktiga fredsrörelse som drivit på revolutionen.
Men det alternativ som var starkast var det fjärde. Sarotte talar om ”prefabrikats-modellen”. DDR införlivades i existerande västliga strukturer, först i Förbundsrepubliken, därmed även i Nato och EG. Senare gick övriga Östeuropa samma väg. Modellen låg färdig redan i slutet av februari 1990. Med bistånd av Washington lirkade Kohl till sig Mitterrands, Thatchers och till och med Gorbatjovs stöd – och han fick slutligen stöd också av folket i DDR när landet röstade den 18 mars.
Så vad finns att invända? Varför inte bara fira detta lyckliga historiska genombrott?
Dissidentrörelserna som genomförde revolutionen nonchalerades. De höll på med en ny grundlag, med tilltalande paragrafer om till exempel egendomspluralism och rätten till arbete, där det bästa av bägge systemen förenades. Men när Kohl, Bush och Mitterrand väl var överens förpassades DDR:s folkrörelser till marginalen. Än värre var att Gorbatjov kördes över. Hösten 1990 skulle han säga att han gått i en fälla. Hade inte både Kohl och USA:s utrikesminister James Baker lovat att Nato inte skulle flytta en meter österut, bara Gorbatjov gick med på Tysklands enande?
Jo, de gav honom ett sådant löfte, konstaterar Sarotte. Och sedan svek de löftet. Därmed såddes fröna till dagens ryska revanschism, liksom till att Gorbatjov häromåret – och med all rätt på sin sida – beskyllde Nato för att ha orsakat Rysslands invasion av Georgien.
De som genomförde 1989 års revolution ville skapa en värld bortom konflikten mellan öst och väst, kapitalism och kommunism, individualism och kollektivism, och de önskade ett europeiskt hus där det fanns rum även för Ryssland. I stället såg de hur muren byggdes på nytt, ett stycke österut, och i en form som att döma av läget och upprustningen i Ryssland kanske inte är bättre än den som föll.
Visar 1-10 av 12. Per sida:
DN påminner alltmer om den sovjetiska encyklopedi som ständigt utgavs i nya upplagor för att få med Stalins senaste förvanskningar av det förflutna. Stefan "jag tillhör kultureliten" Jonssons text är en sådan förvanskning. Vissa DN-skribenter (det stora och glädjande undantaget är Per Landin) använder sin position till att försöka förvanska den del av 1900-talshistorien som berör kommunismen, medan vissa försöker förvanska den del av historien som berör nazismen och andra världskrigets tid. Någon seriös bearbetning av det nära förflutna sker inte, och några lärdomar av dess erfarenheter dras inte. Sverige hade varit ett bättre land om DN hade varit en bättre tidning.
patrik blom, 14:24, 14 november 2009. Anmäl
Allt som Stefan Jonsson påstår om "folkrörelser" är, som framgår av mina föregående inlägg, totalt felaktigt. Lika fel har han om att "dissidentrörelserna" nonchalerades. Vaclav Havel, en av nyckelpersonerna i Charta 77-rörelsen, blev sålunda det fria Tjeckoslovakiens, och senare Tjeckiens, förste president. I Ungern tog "dissidenterna" helt enkelt över kommunistpartiet, och avskaffade raskt dess odemokratiska maktställning. Aldrig någonsin hördes från något håll någon önskan om en gorbatjovsk "heroisk multinationalism" eller något annat Stefan Jonsson yrar om. Man ville bli en del av västvärlden, man ville ha demokrati och marknadsekonomi, man ville in i Nato och EU.
patrik blom, 16:31, 13 november 2009. Anmäl
Det fanns inga regimoberoende folkrörelser i vår mening i Sovjets östeuropeiska marionettstater bakom järnridån. Jo en - polska Solidaritet, som mirakulöst nog förmådde stå emot den socialistiska statens hänsynslösa brutalitet, och därmed satte stenen i rullning, den sten som så småningom raserade det avskyvärda förtryckarsystemet. Det finns därmed ingen verklighetsbakgrund till uttryck som "Östeuropas folkrörelser" (det fanns bara en), DDR:s folkrörelser (det fanns ingen), eller "DDR:s mäktiga fredsrörelse" ("Mäktig?! All verklig makt låg hos regimen.) Och den enda folkrörelsen Solidaritet blev sannerligen inte "nonchalerad". Solidaritet var under den första postkommunistiska perioden Polens viktigaste politiska kraft, och dess ledare Lech Walesa blev det fria Polens första president. På dess program stod, tvärtemot allt vad Stefan Jonsson skriver och insinuerar, västlig demokrati och marknadsekonomi.
patrik blom, 13:08, 13 november 2009. Anmäl
Det är ju bara att hålla med kommentatorerna nedan, inklusive den skicklige satirikern Anders.
Jag fullkomligt baxnar när jag ser posterna 1-3 på Stefan Jonssons lista över "möjliga framtider". Kan någon på fullaste allvar mena att här missades en viktig chans för Europa, eftersom vi aldrig fick testa "heroisk multinationalism"??
Nisse, 19:29, 11 november 2009. Anmäl
Tack Anders, för din skickliga parodi på den läsartyp som utgör DN Kulturs och särskilt Stefan Jonssons trogna och tacksamma läsare.
patrik blom, 13:42, 10 november 2009. Anmäl
Vi var många som grät den dagen, trots allt var DDR ett försök att skapa en ny värld och framtid för alla. De som hoppade över flydde, det var inte arbetare, inte representanter från massan eller folket, nej det var personer som gratis, av Östtysklands folk, fått hög utbildning men sen inte ville betala tillbaka, inte ställa upp, de såg bara till sig själva. Av de som levde i DDR anser en majoritet (57%) att det var bättre än i dagens Tyskland, med vilken rätt bortförklaras detta av dem som bara levt i väst, som egentligen inte vet något om livet i DDR? Bara någon vecka sedan körde EU över folken i Frankrike, Nederländerna och Irland (de nöttes ut), de andra frågades inte, med vilken rätt kan dessa politiker, kapitalets marionetter, tala om demokrati?
Anders, 11:41, 10 november 2009. Anmäl
Idag hyllar alla murens fall utom DN Kulturs Stefan Jonsson och de som i likhet med honom fortfarande tror på en frihetlig icke-totalitär kommunism. Hans text idag (9/11) andas brustna drömmar som sprack vintern 1989-90 när de jublande östtyskarna inte ville inlåta sig på fler vänsterexperiment. De valde vad Jonsson dömer ut som ”prefabrikats-modellen” med en ny experimetell grundlag som skulle förena det bästa från marknadsekonomi och socialism. En god socialism, en socialdemokrati rentav med garanti för arbete. Men vänta - fanns det inte redan arbetsgaranti i det sönderfallande DDR och Sovjetimperiet ?
Stefan Jonsson är dock konsekvent i sin tro att det finns en god vänster, en utopi i eteriska politilogerna Agambens och Hardt/ Negris tunna luft som inte svärtas ned av sotflagor från Stalin Gulag.
I DN 23/10 skriver bad han oss gråta av tacksamhet för en bok om kommunismens goda sidor ("I romanen Dzjan från 1935 skildrar Andrej Platonov kommunismens goda sidor. Nu finns den på sven
jan sjunnesson rao, 09:49, 10 november 2009. Anmäl
Typisk artikel som visar att kultursidan på Sveriges största morgontidning fortfarande är kommunistisk. Vi har fått stå ut med dessa svenska öveklassvänsterns diktaturkramare alldeles för länge i det här landet. Deras argument biter dock inte numera. Annat var det på 80-talet då de ’vann’ argumentationen på devisen ’bättre röd än död’. Man var Sovjetunionens förlängda arm.
Tore, 09:48, 10 november 2009. Anmäl
Nämen, ville dissidentrörelsen inkorporera egendomspluralism och rätten till arbete? Ja, det hade ju funkat så bra i DDR och hela Östeuropa, vet vi. Representerade de alltså hela dissidentrörelsen, som nu Stefan Jonsson vill göra gällande? Så synd att man *tvingade* hjälplösa Ryssland att invadera Tjetenien och Georgien genom att ge Östtyskland tillträde till NATO. Suck.
Jenny B, 22:31, 9 november 2009. Anmäl
Jag måste tillstå att jag är chockad. Sveriges största morgontidning upplåter sina spalter och sin mest extremistiska skribent till ett försök att etablera en ny dolkstötslegend. Hitler hade god nytta av den förra. En ny Stalin (Putin?) kan få god nytta av denna. Kontentan tycks vara att folken i Sovjets satellitstater aldrig önskat sig västlig demokrati och marknadsekonomi. De ville i stället - sedan de insett att den kommunistiska utopin var ett tragiskt jätteskämt - sträva efter en ny, i all hast hopsnickrad och oprövad utopi. Men "dissidentrörelserna som genomförde revolutionen nonchalerades". Östeuropas "dissidentrörelser" är sensationellt nog inte Solidaritet i Polen, inte Charta 77 i Tjeckoslovakien, inte Magyar Democratic Forum i Ungern, inte kommittéerna för perestrojkans försvar i Baltikum, utan "DDR:s folkrörelser"! Låt mig bara säga att detta är ren historieförfalskning, Jag återkommer.
patrik blom, 20:42, 9 november 2009. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
