Det blev en upprymd stämning bland läsare och kritiker när Maryse Condés bok ”Färden genom mangroven” kom på svenska 2007. Vårt språk fick plötsligt del av ett stort, moget författarskap med rötter i Guadeloupe.
I dag kommer nästa översättning av Condé, ”Desirada” (från 1997) och vi är tillbaka. Naturen och kulturen i den karibiska övärlden är lika påtaglig och dominerande som i den tidigare romanen (från 1989), och människan även här offer för krafter hon inte kan rå på.
Här är det kvinnor i tre generationer, som skildras i dubbel- och trippelexponeringar.
Styrkan och skärpan i berättandet är tveklös och man häpnar över hur nära det går att komma en människa i en roman. Bilderna är hämtade ur en annan flora och fauna än den europeiska. Bröst kan likna guavaknoppar, en mun en hibiskusknopp. Färgskalan är starkare. Berättandet mer högljutt.
Ett flickebarn föds av en 15-åring som räddas efter att ha försökt dränka sig. När den unga modern fött ger hon sig av och den lilla Marie-Noëlle tas om hand av en kvinna som älskar barnet mer än sitt eget liv. Men det är inte hennes dotter och efter tio år vill den biologiska mamman, Reynalda, som då skapat sig en tillvaro bland de grå betongblocken i Paris förorter, ha tillbaka sitt barn. 10-åringen sätts på ett plan. Det är grymt. Ingen kärlek finns från Reynalda. Den har aldrig funnits och kommer inte att finnas. Hon har inte förmåga att älska. Detta är en tragedi, och när historierna om övergrepp och svek börjar nystas upp blottar den en sorglig bild av dåligt moderskap, av hårdhet och brist på värme.
Mormodern Nina i berättelsen är en sällsynt råbarkad kvinna: ”Jag har aldrig älskat det där barnet, det enda som någonsin kommit ur min mage”, bekänner hon för sitt barnbarn, som sökt upp henne på ön i hennes gamla ruckel till hus där paltor och matrester ligger slängda omkring henne i mörkret.
Det är prövande att läsa om kärlekslösa mödrar. Men här är det våldtäkter och övergrepp som ligger till grund för graviditeterna, och att mot sin vilja ”få mage” är ett bittert öde.
När romanen nuddar vid den förbjudna sanningen att det är den barnälskande biskopen som förmodligen är far till Marie-Noëlle uppstår en grotesk av den kristna altarbilden av Anna, Maria och barnet, ”Anna, själv tredje” som framställs i medeltidskonsten. Motsatsen till välsignade, det förbannade moderskapet, är gestaltat i denna bok.
Ännu en given tolkning handlar om kolonialiseringens bittra frukt. Moderlandets kyla, övergreppen på människor i de exploaterade kolonierna, är ett tema som ligger under hela denna text som kokar av skändningar, hat och uppgivenhet. Här speglas kontakterna mellan Frankrike och de karibiska öarna; på förhand dömda. Man sitter fast i varandra, som mor och barn, men utan kärlek eftersom relationen är ett resultat av övergrepp.
När alla berättat sin historia och när sanningen, rå och plågsam, har tryckts fram genom romanen som genom en alltmer hopklämd tub är illusionerna borta. Inte ens styvfadern till Marie-Noëlle, som hon trodde var så godhjärtad, hade någon resning som människa. Han var rätt låg, som alla andra.
”Desirada” gestaltar en av vår tids största skamligheter, men med hetta, språk och energi som känns hoppfull.