Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Massutmaning. Ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende av Tino Sanandaji

Tino Sanandaji under en tv-inspelning våren 2016.
Tino Sanandaji under en tv-inspelning våren 2016. Foto: Karin Törnblom/IBL

I bokfenomenet ”Massutmaning” polemiserar Tino Sanandaji mot alla som bagatelliserar invandringens problem. Gunnar Wetterberg läser en oväntat saklig bok.

Fackbok

Massutmaning. Ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende

av Tino Sanandaji

Kuhzad Media

Foto:  ”Massutmaning” hör till de mest fascinerande fenomenen i årets bokutgivning. Nationalekonomen Tino Sanandaji bad 50.000 följare på Facebook om bidrag för att skriva en bok om invandringen. Han fick ihop mer än 600.000 kronor, boken hamnade överst på Bokus och Adlibris försäljningslistor, och den första upplagan (okänt hur stor) tog snabbt slut. Det är ett avundsvärt facit för en fackbok.

Gräsrotspengarna och försäljningen har säkert med förväntningar att göra. Tino Sanandaji hör till dem som skriver yvigt och ibland hånfullt mot sina meningsmotståndare på nätet (och får ofta betalt med samma mynt). Han har under ett antal år ifrågasatt den stora invandringen i drastiska ordalag.

Men jag undrar vad hans finansiärer och köpare kommer att säga när de köper boken. I någon tråd på nätet anas redan besvikelse: ”Om alla araber och afrikaner i Sverige skaffade ett jobb och slutade att begå brott – är det då fortfarande Sverige med så många icke-vita människor? Jag själv svarar nej på den frågan”, heter det i ett inlägg på Flashback.

Det beror på att Sanandaji skrivit en annan bok än såväl tillskyndarna som motståndarna förväntat sig. ”Massutmaningen” lämnar i stort sett fb-slängarna därhän och försöker istället belysa invandringen och dess följder med hjälp av forskningsrapporter, officiell statistik och rapportering i seriösa massmedia. Jag hoppas många av hans följare tar sig igenom boken, för då kommer de att få en grundlig genomgång av fakta, men också en pedagogisk förklaring av sofistikerade statistiska analyser.

Tino Sanandaji polemiserar mot dem som bagatelliserat invandringens problem. Han visar hur allt fler av dem som kommit hamnat utanför arbetsmarknaden, under lång tid eller för alltid. De samhällsekonomiska kostnaderna är stora och kommer antagligen att förbli det under lång tid. Han tillbakavisar förhoppningarna att tillskottet skulle rädda pensionssystemet. Det grundläggande problemet är att så många av dem som kommit under senare år har så låg utbildningsnivå.

I analysen av arbetsmarknaden, ekonomin och demografin är Sanandaji ibland mångordig och gör åtskilliga omtag, men det kan vara befogat att vara övertydlig. Såvitt jag kan bedöma är hans slutsatser överlag sakliga och rimliga. De stämmer i mycket med vad Oskar Nordström Skans, Lena Eriksson och Lena Hensvik för fram i Konjunkturrådets årsrapport ”Åtgärder för en inkluderande arbetsmarknad” (SNS, 2017), som kom ut någon vecka före Sanandajis bok (och är betydligt klarare).

Däremot är hans resonemang om Malmö väl enkla. Liksom Lars Åberg i ”Framtidsstaden” (Karneval, 2017) driver han tesen att staden vid Sundet skulle förebåda vad resten av Sverige har att vänta.

Varken Sanandaji eller Åberg verkar ha den brutala förhistorien klar för sig. Från att under 1950- och 1960-talen ha varit en av landets ekonomiskt mest lyckosamma städer rasade Malmös arbetsmarknad samman på 1970-talet. Bara Ljungmans bensinpumpar blev kvar. Befolkningen minskade från drygt 265.000 invånare 1970 till knappt 230.000 malmöbor 1985. När invandringsvågorna kom fanns det gott om tomma lägenheter i miljonprogrammet. Malmö blev en av slussarna in i Sverige, som många lämnat så fort de kunnat. Resten av landet har all anledning att stödja de kommuner som burit den största bördan – men det är mer demagogi än seriös analys att göra allmän prognos av en särpräglad utveckling.

Sanandaji tappar i skärpa när han kommer in på brottsligheten, som fyller en tredjedel av boken. Det är inte bara författarens fel. Det finns mycket mindre statistik om invandring och brottslighet än om ekonomi, utbildning och arbetsmarknad, och därför blir det rader av pressklipp, ibland mer tyckande än faktabaserade. Men Sanandaji överger också sina kontrafaktiska föresatser från analysen av arbetsmarknaden. I den kritiserade han sina meningsmotståndare för att försvarat invandringen med att Sveriges BNP ändå varit hygglig, utan att fråga: hur mycket högre hade tillväxten kunnat vara, om inte den stora vågen kommit? I konsekvensens namn borde Sanandaji själv ha ställt samma fråga om de utsatta områdena. Skulle förorterna inte ha fått mycket av gängbildningen, automatvapnen och bilbränderna ändå, även om invandringen varit mindre än den blev? Det är inte bara kriminella med utländsk bakgrund som utnyttjat privatiseringen av välfärdssystemen. Den frågan kommer bort i de många kapitlen om skadegörelse och våld.

Mot slutet av boken lägger Sanandaji fram 25 reformförslag. Han polemiserar klokt mot klockartron på sänkta löner som universalkur, men hans egen tilltro till forskning, innovation och entreprenörskap ter sig också lätt rosenkindad. Jo, högre tillväxt kommer antagligen att hjälpa många invandrare in på arbetsmarknaden, men jag tror han avfärdar de ”enkla jobben” för snabbt. Att många lågkvalificerade jobb försvunnit beror inte bara på den teknologiska strukturomvandlingen, utan också på att kvalifikationskraven höjts utan att det alltid varit befogat.

Mycket av det jag gjorde som sjukvårdsbiträde i början av 1970-talet måste fortfarande göras, och det är slöseri att använda utbildade sjuksköterskor och undersköterskor till det. Sanandaji pekar själv på behovet av mer stödpersonal i skolan för att avlasta lärarna. Inom flera samhällssektorer skulle en klok omorganisation kunna frigöra kvalificerad arbetskraft, samtidigt som man skulle skapa ingångsjobb som kan kombineras med utbildning och SFI på arbetsplatsen.

Som mest knapphändig är Sanandaji när det gäller den framtida invandringen. Han säger att den ska vara reglerad, och att Sverige inte ska tillåta arbetskraftsinvandring av lågutbildade så länge arbetslösheten är hög. Han vill lösa överflödssamhällets etiska dilemma genom att öka antalet kvotflyktingar och fördubblade anslag till UNHCR:s verksamhet för syriska flyktingar. Jo, det är viktigt att slå vakt om skyddet för dem som är flyktingar i Genèvekonventionens mening – men hur ska de komma åt att söka asyl, när EU stänger gränserna?