Jag vet inte omnamnet Karlis Lobe längre får någon att haja till. Men 1970 skrevs det en del om honom i svenska tidningar. Då stämde Lobe såväl Kvällsposten som Ny Dag för att de utpekat honom som medskyldig i mördandet av lettiska judar i Ventspils 1941, där ca 14.000 människor sköts. Lobe hade vid ett flertal tillfällen utpekats av flera olika källor, och varit inkallad till förhör om sin delaktighet och alltid kategoriskt nekat till alla anklagelser.
Det hade också flutit upp ett tyskt frågeformulär från 1941 där Lobe själv skrivit att han fått fullmakt av SS-obersturmführer Erhard Grauel ”att genomföra en särskild rensningsaktion” i just Ventspils. Men alla försök att ställa Lobe inför rätta för att pröva hans skuld flöt ut i sanden.
Lobe hör till de exilletter som får ett eget kapitel i historikern Mats Delands nya bok ”Purgatorium – Sverige och andra världskrigets krigsförbrytare”. Och som Deland konstaterar var processen mellan Lobe och Ny Dag, där tidningen frikändes, faktiskt den enda rättegång som hållits i Sverige mot en krigsförbrytare (med undantag för processen mot Jackie Arklöv). Från svenska myndigheters sida verkar man tvärtom ha gjort sitt bästa för att undvika att hamna i den sortens juridiska uppgörelser.
Förintelsen i Baltikum har lämnat få spår i svenskt medvetande, trots att den pågick på mycket nära håll – mellan Ventspils och Stockholm är det exakt trettio mil – och svenskt underrättelseväsende tycks ha varit relativt väl informerat. Bara i Litauen räknar man med att ca 130 000 judar mördades; i Lettland ungefär 70 000 och i Estland runt 1 000 – till vilket skall läggas romer och ryska civila. Under senare delen av kriget deltog också svenska underrättelsetjänsten i skytteltrafik med båtar som plockade över militärer och civila, varav flera synnerligen djupt insyltade samarbetsmän i tysk tjänst.
Ändå utmärker sig Sverige som det land som i det längsta försökt undvika en diskussion om och en rättslig prövning av de misstänkta krigsförbrytare som antingen använde Sverige som mellanland eller som Lobe fick sin permanenta fristad här.
Mats Deland har som en del av historikerprogrammet ”Svenaz” (Sveriges förhållande till nazismen) fördjupat sig i kopplingen mellan Förintelsen i Baltikum och vår behandling av misstänkta krigsförbrytare. Som han skriver har han under arbetets gång ”sammantaget för alla nationaliteter stannat vid ett antal om drygt tre hundra som borde utretts närmare”. Det material Deland gått igenom är av kontinentala proportioner.
Boken är uppdelad i tre olika delar – en som försöker kartlägga Förintelsen främst i Lettland och de misstänkta letter som sökte sig till Sverige; en som försöker följa de minst sagt snåriga, internationella försöken att hantera skuldfrågan rättsligt i samband med andra världskrigets slut; samt en som resonerar kring Sverige och svenska juristers beröringsskräck för brottet ”folkmord”.
Att Deland fokuserar på Lettland har att göra med att det är Sveriges kontakter med den delen av Baltikum under kriget som är minst känd. När det gäller till exempel Estland, och hela frågan om den så kallade Baltutlämningen, hänvisar han till befintlig forskning. Det ska med en gång sägas att materialet är myllrande. Det här är grundforskning, minutiös sådan, bitvis svårgenomtränglig för den som inte redan intresserat sig för ämnet. Men de slutfrågor Deland ställer är sådana som ingen av oss kan gå förbi.
Ett av de mer fascinerande avsnitten handlar om den svenska juridikens svårigheter inför frågor som kan framstå som ”naturrättsliga” – alltså sådant som handlar om grundläggande mänskliga rättigheter. Deland gör ett nummer av att det just under andra världskriget fanns ett starkt inflytande av Hägerströms värdenihilism inom den juridiska skola som kallas den ”rättsrealistiska”, och som dominerande i Sverige – just denna rättsrealism hade stora svårigheter med att ta i folkrättsliga frågor över huvud taget.
Här skulle en del av förklaringen finnas till att Sverige i det längsta värjde sig för att låtsas om misstänkta krigsförbrytare på svensk mark. En annan, mer krass, är att det neutrala Sveriges säkerhetstjänst sytt upp flera av dessa misstänka som experter i den hemligstämplade – och misslyckade – trafiken med att placera ut informatörer och spioner i Baltikum som en del av kalla kriget.
I Delands framställning blir det klart hur Sveriges uppenbara svårigheter att hantera vår roll när det gällt att skydda krigsförbrytare är ett olöst problem som inte tänker försvinna bara för att tiden går. Inte minst står en outredd historia i vägen för alla högtidligt uttalade ambitioner att stödja folkrätt och mänskliga rättigheter.
Med Delands egna ord: ”Mänskliga rättigheter är inget värda om det inte finns sanktioner för dem som bryter mot dem, och om det internationella samfundet inte kan garantera säkerheten för alla individer, kommer inte globaliseringen att medföra välstånd för alla utan tvärtom i många fall underlätta utplundringen av de sämst ställda.”