Det är den där oron. Var kommer den ifrån? Den går igen hos alla huvudpersoner i Mats Kempes nya novellsamling, ”Nattlampan tänd och dörren på glänt”, där själva titeln andas ängslan. Tolv noveller turnerar temat föräldrar och barn, barn och barn, vuxna barn och gamla föräldrar, ständigt med just oron i centrum – känslan av att något är på väg att glida undan, att ett stort hot är på väg in över ens huvud.
Mats Kempe har sedan sin debut med novellsamlingen ”Jag minns aldrig mina drömmar” (1996) rört sig i liknande stämningar – en gans-ka sluten värld av familjeinteriörer, sommarstugor, överblivna miljöer som badplatser om hösten och förbuskade strövområden mellan förortslängorna. Han brukar med rätta utnämnas till en av de främsta i den generation av skickliga stilister som bröt fram under sent nittiotal, med namn som Cecilia Davidsson och Jerker Virdborg. Kempe är en författare som ser– han kan lyfta fram hur maskrosens knoppar bullar upp genom jorden eller hur diskstället i en gammal sommarstuga kan se ut, detaljer han använder sparsamt och som skapar en stark smak av realism.
”Nattlampan tänd…” är suggestiv på flera sätt. Boken är inte en novellsamling och inte heller en roman, utan snarare ett mellanting eller något helt annat – personer återkommer, människor korsar varandras liv utan att någon helhet nödvändigtvis uppstår. Det hela är inget pussel eller läggspel, utan en bild av hur livet ser ut: en berättarteknik som kan påminna om till exempel Trude Marsteins fina episodroman ”Göra gott” (på svenska 2008) utan att vara lika genomkomponerad.
De berättelser som griper mig mest är de som handlar om flickan Vanja-Lisa – scenen där hennes far försöker påtala för dagispersonalen att något är fel, att flickan lider av något och bara möts av oförstående moralismer är ett centrum i hela boken. En annan förtätad historia är ”Man mår aldrig bättre än sitt barn” – om flickan Linn och de vuxnas kriser hon som femåring inte har ord för men ändå drabbas av och måste hantera.
Och så var det oron. Jag tror att Mats Kempe inte bara renodlat ett stämningsläge som alltid funnits i hans berättelser, utan också pejlat in en stark signal i samtiden. Lät det inte så nedsättande skulle man kunna kalla den medelklassens oro – känslan av att den egna världen, den egna lilla familjen, den egna lilla ön av någon sorts harmoni och fungerande vardag flyter som en skorpa på världens lavafält. Invaggade i otrygghet var ett uttryck Lars Andersson en gång använde för att fånga samma känsloläge. Det är en oro man kan möta på bloggar och hemsidor, allt är så hotfullt, från klimatkriser till gängvåld.
Våldet ökar, läser jag på en reklamskylt för pepparsprej – det är fel när det gäller Sverige, men skulle kunna vara en sådan där typisk Kempe-detalj, vilket visar hur läsandet av hans noveller och kortromaner påverkar ens eget seende. Det märkliga är att dessa föräldrar i yngre medelåldern som han skildrar alla verkar existera utanför historien, på en ö av intima relationer som långsamt eroderas av en anfallande strandlinje. Och jag önskar att de någonstans alla hamnade i just historien och inte var så rädda för att bli blöta om fötterna. Men det gäller kanske det verkliga Sverige jag ser runtomkring mig lika mycket som de samtida livsöden Kempe så skickligt penslar fram.