Med osannolikt god tajming ger Uppsalaprofessorn i religionshistoria Mattias Gardell i dessa dagar ut ett digert verk om de hårdnande attityderna mot islam och muslimer i Sverige och övriga Europa. Den heter kort och gott ”Islamofobi” och är inte minst – men långt ifrån enbart – en analys av hur och varför Sverigedemokraterna nu tagit en betydande plats i Sveriges riksdag.
SD är som bekant bara det senaste tillskottet av muslimfientliga partier som vunnit tyngd i sina hemländers politik. Dansk folkeparti (14 procent i valet 2007), norska Fremskrittspartiet (23 procent 2009) och Geert Wilders PVV i Nederländerna (17 procent i årets val) är några av de mest kända. Gardell presenterar också rader av liknande partier i Finland, Frankrike, Belgien, Tyskland, Storbritannien, Italien, Schweiz, Grekland etc.
En mäktig ny våg av religiöst riktad främlingsfientlighet, alltså? Men Gardell skildrar också i detalj hur islam- och muslimfientliga strömningar har en mycket lång historia i Europa. De åtta påvligt inspirerade korstågen för snart 1 000 år sedan, förstås. Kanske i ännu högre grad turkskräcken under århundradena därefter, då påvar och andra prelater (exempelvis Martin Luther) förenade sig med Europas furstar (däribland Gustav Vasa) i religiös och militär kamp mot det osmanska imperiet (”djävulens verktyg”, ”kristenhetens blodigaste fiende”).
Efter den för osmanerna förödande freden i Karlowitz 1699 och det förödmjukande Krimkriget 1853–56 övergick européernas muslimhat snarare till turkförakt och nedlåtenhet (”Europas sjuke man”). Och snart blev det fritt fram för europeiska kolonialmakter att med våld bemäkta sig de länder och landområden som inrymde en överväldigande majoritet av världens ”ociviliserade” muslimer.
Först efter andra världskriget, påpekar Gardell, då kolonialmakterna rullades tillbaka kom muslimfientligheten i skymundan av det kalla krigets kraftmätning mellan öst och väst. Däremot kan jag inte riktigt hålla med Gardell om att väst efter Sovjetblockets kollaps kring 1990 aktivt sökte göra ”den gröna faran” till en ersättare för den kommunism som ”gav västvärlden syfte och mening”. Efter 11 septemberattentaten kanske det gällde under några år, åtminstone för den ideologiskt rigida Bushadministrationen i USA. Men såväl George Bush d ä som Bill Clinton och Barack Obama har tagit viktiga initiativ för att lösa gamla och nya konflikter i Mellanöstern samt återupprätta ett nytt bättre förhållande till muslimska länder.
Likaså har förståelsen av och kunskapen om muslimer och muslimska länder i Europa som helhet radikalt förbättrats sedan början av 90-talet. Visst, den snabbt ökande invandringen av muslimer till många västeuropeiska länder, däribland Sverige, har framkallat besvärliga sociala och politiska kontroverser. Men samtidigt har faktiskt sittande regeringar strävat efter att skapa ambitiösa program för att så gott det går integrera de nyanlända muslimerna och deras ättlingar. Det har inte alltid lyckats så väl. Men de offentliga satsningar som gjorts på bostäder, sociala program, skolor och språkprogram för muslimska invandrare hade varit helt otänkbara före 1990.
Samtidigt har informationen om och den konstruktiva debatten kring muslimer växt så det knakat de senaste tjugo åren. Nestorn på området professor Jan Hjärpe har här utgjort ett veritabelt enmansuniversitet, ambassadör Ingmar Karlsson har som få andra förmedlat kunskap om euromuslimernas värld, både hemma och utomlands. Gardell redovisar själv i ”Islamofobi” otaliga böcker, forskningsrapporter och opinionsmätningar om muslimers tillvaro i Sverige. Och i rader av artiklar och program har medierna berättat om hur europeiska muslimer lever och tänker.
En möjlig, kanske överraskande slutsats blir att Europas muslimer (bortåt 20 miljoner, varav cirka 400 000 i vårt land) aldrig tidigare haft det så väl förspänt som nu. Aldrig förr har vi vetat så mycket om dem, aldrig förr har auktoritativa politiska organ och myndigheter ansträngt sig så för att skapa drägliga förhållanden för dem. Gardell håller nog inte helt med men vet förstås att det är så.
Likväl är ”Islamofobi” en guldgruva av kunskap och kloka tankar, och man behöver inte instämma i allt för att gissa att boken blir ett standardverk. Till andra teman Gardell borrar i hör debatten om slöjor, terrorism, den nya antisemitismen, islamofascism, islam och yttrandefrihet.
Och även på den sistnämnda punkten vill jag anmäla en från Gardell avvikande uppfattning. Han skiljer inte tydligt på ”muslimer” och ”islam”. Kritik eller förtal av det ena är för honom detsamma som kritik eller förtal av det andra. Men då blandar han bort begreppen.
Att hävda att en enskild muslim är ond för att han/hon är muslim eller att alla muslimer är onda utgör definitionsmässigt ”hets mot folkgrupp” och är därmed olagligt enligt Sveriges och många andra länders lagstiftning. Det är vad Sverigedemokraterna, Dansk folkeparti, Fremskrittsparitet och Geert Wilders huvudsakligen ägnar sig åt och vad som gör dem till så ytterligt osmakliga politiska fenomen.
Att hänga ut profeten Muhammed eller ifrågasätta islamiska upppfattningar om Koranens autenticitet borde däremot vara helt i sin ordning – oavsett hur olika islamistiska grupper väljer att uppfatta saken. Inte ens alla muslimer tror obetingat på Koranens okränkbarhet, inte ens historiskt ledande muslimer. Ali ibn Abu Talib, islams fjärde khalif, Muhammeds svärson och shiamuslimernas främste imam, råkade vid ett tillfälle i gräl med Koranfundamentalister och yttrade då: ”Denna Koran är bara bläck och papper, den kan inte tala för sig själv. Det är människor som tolkar den, utefter sina begränsade personliga omdömen och åsikter.”