Eftersom Gotlands kommun har infört källsortering vet jag numera exakt hur mycket avfall vår familj producerar under sommaren. Varje fredagsmorgon från den 15 maj till den 15 augusti kom sopbilen punktligt och tömde de två tunnorna, en brun för komposterbart avfall och en svart för brännbart, vägde dem och fraktade skräpet till avfallsanläggningen i Roma.
Efter ett samtal till kommunen får jag veta att vi snittade på 12,5 kilo brännbart avfall och drygt elva kilo kompost per vecka i sommar - en bra siffra, försäkrar kvinnan på renhållningen. Förutsatt att vi håller samma konsumtionstakt hemma i stan producerar vi alltså drygt ett ton sopor per år, delat på två vuxna och ett barn. Det är strax under genomsnittet på 500 kilo per person.
Göteborgs kommun källsorterar däremot inte. Därför fick författaren och journalisten Mattias Hagberg gå mer handfast till väga när han bestämde sig för att väga familjens avfallsproduktion. I elva dagar sparade han allt skräp, först under diskbänken, sedan, när lukten av härsken mat, gamla blöjor och sur mjölk blev för stark, i dubbla säckar i källarförrådet. Efter åtta dagar hade han kommit upp i 31 kilo sopor. Tre dagar senare släpade han omtöcknad de stinkande säckarna till soprummet.
Vad lärde han sig av det? Inte mycket. Det lilla experimentet fick i stället bli upptakten till en upptäcktsresa i de egna sopornas spår, med inspiration från radiojournalisten Lubbe Nordströms klassiska reportage om "Lort-Sverige" från 30-talets slut.
Hagbergs reportagebok, med titeln "Skräp", är rak och lättläst som en kvällstidningsingress, åtta ord per mening, få bisatser, inga metaforer. Men också utan överdrifter. Ämnet är så allvarligt, läget så akut, att det räcker att bara säga som det är- det är tillräckligt skrämmande.
Där Lubbe Nordström var en framtidsoptimist i upplysningens tjänst, rafsar Hagberg runt i konsumtionssamhällets sophögar med en tilltagande pessimism. Hur ska vi få bukt med ett sopberg som bara växer och växer? Måste vi sänka vår levnadsstandard för att rädda miljön? Och vart tar alla sopor vägen?
För att få svar på den sista frågan hoppar Hagberg i en av kommunens sopbilar, besöker avfallscentraler och sopentreprenörer landet runt, intervjuar forskare, politiker och grönavågare, grubblar över den egna sopskulden och läser statistik.
Som att vi svenskar årligen producerar fyra miljoner ton sopor. Fyra tusen miljoner ton med äggskal, plastpåsar, ölburkar, kaffesump och bilbatterier som sorteras, eldas upp, komposteras, återvinns och, på något vis, bara försvinner.
Fast det gör de ju inte. Bara för att sopbilen kört i väg med avfallet går det inte upp i rök. Även om en hel del eldas upp och återvinns som fjärrvärme så lämnar soporna efter sig stora mängder miljöfarligt slagg. Och även om partikelfilter sorterar bort de värsta gifterna så bidrar förbränningen till växthuseffekten.
Och hur duktiga vi än känner oss när vi lämnar våra gamla tidningar och mobiltelefoner till återvinning så läcker systemet. Varje gång papper återvinns förlorar det i kvalitet. Till slut går det helt enkelt inte att använda längre.
Annat slänger vi fast det egentligen fungerar. Två år gamla spisar och kylskåp hamnar på tippen bara för att de inte passar in i vår bild av det perfekta hemmet. Begagnade vitvaror går inte att sälja på nätet, hur mycket heminredningstidningarna än tjatar om att man måste våga blanda "nytt och nött".
"Vi lever i ymnighetens tid", konstaterar Hagström. "Jag skulle kunna köpa nya leksaker till barnen varje dag. I leksaksaffären ett par hundra meter hemifrån kostar små plastbilar eller plastgubbar inte mer än en kopp kaffe." Och detta trots att de fraktats tusentals mil från fabriker i Kina.
Det har gått så långt att själva transporterna av sopor börjar bli ett miljöproblem. Som allting annat är dagens sopor nämligen globala. De svenska sopförbränningsanläggningarna är överdimensionerade, och måste importera avfall från utlandet för att kunna gå för fullt. I Skellefteå besöker Hagberg ett företag som säljer elektronikskrot till bland annat Kina. Några mil därifrån ligger en fabrik som köper elektronikskrot - bland annat från Kina.
Det är absurt. Det är big business. Och som i alla affärer förekommer det fusk och kriminalitet. En stor del av västvärldens elektroniksopor hamnar till slut i fattiga länder, framför allt i Afrika. I slummen utanför Ghanas huvudstad Accra träffar Hagberg tonårspojkar som eldar upp uttjänt elektronik från USA, Tyskland och Sverige i jakten på koppar, som de säljer vidare för att få råd med mat och skolböcker. Den pyrande marken under dem är full av gifter.
Här övergår Hagbergs reportage från svalt iakttagande till en återhållen vrede. "Marken är svart av aska", skriver han. "Överallt ligger bitar av teveskärmar, plasthöljen, tangentbord, sladdar, kretskort, batterier. Marken är död."
Och värre lär det bli. Mängden sopor bara ökar. En av de experter Hagberg intervjuar tror att avfallsmängden kommer att öka tre gånger inom en snar framtid. En annan menar att vi kommer att kunna ta betalt för våra sopor i framtiden. En tredje menar att vi måste lära oss att återvinna på riktigt - i samklang med det ekologiska kretsloppet, utan olja eller konstgödsel.
Mattias Hagberg menar just ingenting. Han konstaterar nyktert att allt är på väg åt helvete, men kommer inte med några lösningar. Det finns nämligen inga. Inte om vi vill fortsätta att leva ungefär som vi gör i dag. För något annat är väl inte att tänka på?