När fadern i ”Mannen utan öde” deporteras tycker den unga huvudpersonen att det är ganska skönt att få slippa honom ett tag. Att ingen berättat detta tidigare, tänkte jag, när jag läste Imre Kertesz lilla mästerverk första gången, kriget måste ju också ha varit fullt av sådana känslor. Jobbiga fäder som man äntligen fick vila ifrån, svärmödrar som man inte direkt sörjde när de försvann i ruinerna och ville man vara otrogen passade det ju rätt bra att ens man försvann till fronten.

Sex år av vardagens alla minuter och sekunder där människor förstås inte kände nu skrivs historia, utan var så där lagom låga, självcentrerade och långtifrån ädla.

Ett liknande exempel finns i en novell av den kanadensiska författaren Mavis Gallant, där två personer efter kriget diskuterar vad som hänt med en avskydd holländsk guvernant. ”Vad är hon nu?” säger den ena, ”Död hoppas jag”, svarar den andra. ”Detta sades av någon som hade besökt lägren”, skriver Gallant lakoniskt och lägger till, ”döden gjorde att man blev likgiltig inför döden”.

I hennes novellsamling ”Från det femtonde distriktet”, som kom 1979 men först nu ges ut på svenska, vimlar det av sådana männi-skor. Här rör vi oss på olika platser i Europa decennierna efter andra världskriget, i Frankrike, Tyskland, Italien, Ungern, Schweiz. Gestalterna har slungats ut av historien och är ofta ensamma och isolerade.

I en av de åtta novellerna hyr en familj en villa på Franska rivieran i början av 50-talet för att den svårt sjuke fadern Alec hellre vill dö där än på en dyster sjukhusinrättning i England. Men åren går och han dör inte. Alla blir mer och mer trötta på honom, pengarna börjar ta slut, barnen orkar knappt hälsa på honom och hans fru låter en älskare flytta in i deras hem. Nej, ädelt är det inte.

Mavis Gallant är en frän dam som i dag är 88 år och bor i Paris. När hon var tio år dog hennes pappa hemma i Montreal och mamman gifte om sig med en man som Mavis avskydde, och hon lämnade hemmet som 16-åring. Hon gifte sig med en musiker, skilde sig efter några år, utbildade sig till journalist och bosatte sig som 28-åring i Frankrike.

Då hade det bara gått fem år sedan krigsslutet och hon reste runt i ett härjat och sargat Europa. En sönderbruten världsdel skulle gå vidare. Gallant hade en speciell upptagningsförmåga, säkert påverkad av hennes egna erfarenheter, för alla de vinddrivna och tilltufsade,

Det är nära på chockerande att läsa de här novellerna. En så kompromisslös, stark och obarmhärtig prosa. Framför allt de tre första novellerna – ”De fyra årstiderna”, ”Den muslimska hustrun” och ”Respiten” – är formidabla och Ulla Danielssons översättning fångar dem tonsäkert.

Atlas förlag ger också ut Gallants landsman Alice Munro, men dessa två kanadensiska stjärnnovellister har inte mycket gemensamt. Munros prosa har ett påfallande ömsint sätt att behandla sina personer på. Det går igen i hennes stil, den är mjuk, jämn, lugn och tycks alltid omsluta de gestalter hon skriver om.

Så är det aldrig hos Gallant. Meningarna är ofta drastiska, gör överraskande vändningar och har en lustig baktakt. Man får en underlig känsla av att hennes meningar nästan inte når fram till varandra. Det ger i sin tur en obehaglig känsla av att gestalterna aldrig är omslutna, de lever i världen utan att någon tar hand om dem. Och det förstärks genom novellernas längd – ofta är de över sextio sidor – och för varje sida tänjer Gallant ut avståndet mellan personerna ytterligare.

Så står de där till slut. Ensamma. Men ingen kan säga att de enbart är tragiska, de är också fria. De här åtta novellerna är fulla av ögonblick där man känner av den intigheten.

När den arme Alec på Rivieran äntligen dör hålls en liten begravningsmottagning i byn. På plats finns några udda människor vars vägar bara råkat korsas just nu, just här.

Mavis Gallant avslutar den då redan ömkliga historien med några sekunder när alla i rummet plötsligt börjar tänka på något annat. ”Detta förbiseende, denna ouppmärksamhet, varade inte längre än den tid som behövdes för att säga: ’nej tack’ eller ’jaså verkligen’ eller ’ja, jag förstår’, men det varade tillträckligt länge för att skapa ett svart hål som markerade slutet på Alecs tid. Han upphörde att existera, och det spelade absolut ingen roll om han blev bortglömd eller inte.”

Det är obarmhärtigt och underbart imponerande.