Merethe Lindstrøm: ”Dager i stillhetens historie”

Publicerad 2012-04-11 08:28

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln
”Dager i stillhetens historie” är norska Merethe Lindstrøms sjunde roman.

Foto: Johannes Jansson ”Dager i stillhetens historie” är norska Merethe Lindstrøms sjunde roman.

Hemligheter håller närheten på tryggt avstånd i Merethe Lindstrøms senaste roman. Det är en makalös historia där ångesten över en tystnad vi inte tycks komma ifrån har fått sin slutgiltiga formulering, skriver Jan Arnald

Hemligheter håller närheten på tryggt avstånd i Merethe Lindstrøms senaste roman. Det är en makalös historia där ångesten över en tystnad vi inte tycks komma ifrån har fått sin slutgiltiga formulering, skriver Jan Arnald

När Merethe Lindstrøm för några veckor sedan tilldelades Nordiska rådets litteraturpris var det det nordiska vemodet som belönades. Sällan har den melankoliska tystnaden – den riktigt nordskandinaviska tystnaden – fått en så fullskalig litterär behandling.

”Dager i stillhetens historie” inleds med en rasande scen, i all sin stillhet. Den fastnar och blir kvar under resten av den allt saktmodigare romanen. Det är som om allting saktar av, fryses, som om vi i bokens själva form bevittnar det långsamma döendets väg in i det ofrånkomliga intet.

Men precis i början är det en tung thriller. ”Det var jeg som slapp ham inn” – romanens inledningsmening ligger där och skaver medan den unge mannen ber att få låna telefonen. Jaget – Eva – är ung då. Mor till tre små flickor som krälar runt på golvet medan den unge mannen som ville ringa ett samtal lägger handen på telefonen utan att lyfta luren.

Evas insikt i det ögonblicket. Att hon faktiskt släppte in honom. Hon erbjuder honom pengar. I samma ögonblick åstadkommer de båda yngsta döttrarna ett kort kaos. När hon vänder sig om igen är den unge mannen borta. Och den äldsta dottern.

Det hela slutar väl, men blodet tinar aldrig riktigt upp under resten av läsningen. När vi lär känna det gamla strävsamma västnorska paret Eva och Simon och deras döttrar är det den här episoden – i familjehistorien känd som just ”episoden” – som utsätts för ständigt nya variationer.

För det är väl så på många sätt i livet. Att släppa in andra är att utsätta sig, utlämna sig. Om vi inte släpper in någon löper vi ingen risk. Men vi lever inte heller.

Episoden inträffade för kanske trettio år sedan. Nu är de gamla, Eva och Simon, och medan deras livshistoria sakta vecklar ut sig, veck för veck, står det rätt klart att de inte har varit särskilt bra på just det. Att släppa in andra. Att det till och med är deras särdrag. De har inga egentliga vänner. Och de få gånger de faktiskt har släppt in någon har det tagit en ände med förskräckelse.

När vi kommer in i handlingen har Simon slutit sig. De har aldrig pratat särskilt mycket, och ett par stora livsteman har målmedvetet och ömsesidigt förträngts, men det är först när seniliteten har tystat Simon som det slår Eva hur viktiga parets samtal faktiskt var. Nu är hon utlämnad till stillheten, den absoluta tystnaden, och det är inne i den, kompromisslöst solidariskt med den, som ”Dager i stillhetens historie” utspelar sig.

Faktum är att både Eva och Simon bär på tunga hemligheter som de förbjuder sig själva att berätta för döttrarna. Eva födde ett barn, en son, innan hon fick döttrarna, med en annan man som hon knappt minns, och Simon – egentligen Shimon – växte upp i en cent­raleuropeisk stad, gömd undan nazisterna. Då var tystnaden själva livsbetingelsen. Han levde där med sin mor och far och bror, och att låta innebar livsfara.

Det finns en säregen europeisk logik i att han sedan hamnar på den infrysta västnorska landsbygden, hos den tysta och förträngningsbenägna Eva. Och det var hon som släppte in honom. Kanske är han inte alls senil? Kanske är ålderdomens tilltagande tystnad bara en alldeles logisk konsekvens av makarnas gemensamma liv?

Det makalösa med Merethe Lindstrøms ”Dager i stillhetens historie” är konsekvensen. De exakt avvägda, liksom lätt djupfrysta formuleringarna som blåser liv – om än kargt liv – i en berättelse som trots avsaknaden av rak kronologi ändå hela tiden utvecklas. Risken med en så utpräglad tillståndsbeskrivning är upprepningen, att berättelsen hejdas, att inget egentligt nytt tillförs. Men så är inte fallet hos Lindstrøm. Varje ny sida i romanen innebär något nytt, en ny nyans, en ny gren på berättelsens alltmer grenrika stam. Hon berättar på absolut sparlåga och gör det med imponerande konsekvens.

En enda gång släpper makarna in någon i sitt liv. Det är när döttrarna är vuxna och har flyttat hemifrån. De ser grannarna i den välmående Bergenförorten anställa städhjälp och föreslår att föräldrarna skaffar något liknande. Fast de är ju annorlunda, envisas Eva och Simon, hon läraren och han läkaren tycker inte om tanken på att utnyttja svart arbetskraft i form av papperslösa östeuropéer. Likväl sker det. Lettiska Marija tar plats i deras liv.

Och de blir vänner. De släpper in henne. Hon blåser liv i deras liv, annat slags liv. I åratal har de en väl fungerande relation. Så kommer chocken – som inte ska avslöjas här men som på många sätt bär på sin egen ohyggliga logik. Av typen ”synden straffar sig själv”.

Merethe Lindstrøm driver på sätt och vis den traditionella nordiska prosan till dess slutpunkt. Kargare än så här blir det inte. Vemodet, ångesten över en tystnad som vi inte tycks komma ifrån, har fått sin slutgiltiga formulering. Det är som om hon nästan vill säga: Det får vara slut nu. Inte bara på det låsta, slutna, hämmade nordiska kynnet, utan också på den karga nordiska prosan. Det är dags att öppna sig. För annat. För fantasin och visionen. För det lite modigare, lite vildare berättandet. Jag hoppas att det är det som kommer nästa gång.

Tipsa via e-post

0 . Per sida:

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Mer från förstasidan

marquez500
Foto:AFP

”Hundra år av ensamhet.” Gabriel García Marquez dog på torsdagen. 48  25 tweets  23 rekommendationer  0 rekommendationer

Polisen utreder. Vittne såg flicka slitas in i bil i Järfälla, Stockholm.

Annons:

Kepler-186f. ”Detta är den bästa kandidaten för en beboelig planet som hittills har hittats.” 30  2 tweets  27 rekommendationer  1 rekommendationer

kepler244
Foto:Nasa/AFP
Annons:
Annons: