Man kan bli misstänksam för mindre. En vit afrikan inleder en roman med att låta en spionsatellit störta i en otillgänglig del av Mocambique, där den hittas av en herde som störtar hem till sin fru och säger att han precis begravt en stjärna.
Var och en som sett den sydafrikanska apartheid-buskisen ”Gudarna måste vara tokiga” associerar genast till filmens upptakt. En Coca-Cola-flaska slängs genom ett flygplansfönster och upptäcks av en lustig liten bushman, som självklart tror att flaskan är något som gudarna tappat.
Hustruns reaktion på uppgifterna om den begravda stjärnan gör inte saken mycket bättre. Hon säger: ”Kom, min man, kom så ska jag göra i ordning ett skönt bad åt dig.” Underdånigt och högtravande på en och samma gång.
Har man så mycket som snuddat vid postkolonialistisk och orientalistisk teori, så har man alltså omdömet klart för sig redan efter första sidan. Skräp.
Om man å andra sidan är det minsta intresserad av afrikansk litteratur, så känner man till Mia Couto. Han har i princip på egen hand styrt in sitt lands litteratur i en bredare, mer fantasirik fåra än den tidigare smala dokumentära realismens. Han blandar lika delar stammyter, kolonialism, historia och modernitet till vad som i brist på bättre brukar jämföras med den magiska realism som Gabriel García Márquez och kanske Italo Calvino står för.
Just som man blivit rejält led på herdens hustrus ständiga infogande av ”min man” i konversationen, lägger sig herden själv i:
”Kalla mig inte ’min man’ hela tiden.” Hustrun undrar vad hon då skall säga, och får till svar att hon väl kan kalla honom vid hans namn. Så att han inte glömmer vad han heter.
Det blir herdens hustru Mwadia som fortsättningsvis kommer att bära berättelsen, eftersom herden själv fruktar förändring. I samband med begravningen av ”stjärnan” hittar paret nämligen ett skelett, en handfull dokument samt en vit staty av den heliga jungfrun. Mwadia tar på sig uppgiften att föra statyn till kyrkan i byn Vila Longe. Det är hennes barndomshem, där hon – till skillnad från sin make – har gått i skolan.
Nu vecklas Coutos roman ut i full blom. Skelettet är de fyrahundra år gamla kvarlevorna av jesuiten Don Goncalo Silveira. Dokumenten är hans dagbok och statyn är en gåva till den svarte kejsaren som smörjmedel för kristnandet av kontinenten.
Vi får läsa denna dagbok, alltmedan Mwadia strävar mot sin hemby.
Ett ytterligare element tillkommer i form av det afroamerikanska par som anländer till byn, i jakt på sitt afrikanska ursprung. Här firar Coutos stillsamt poetiska satir triumfer, då en flitig entreprenör i byn griper tillfället och iscensätter precis vad gästerna vill ha. Mötet mellan upphetsad, västerländsk postkolonialism och bybornas mer krassa syn på visionen är på pricken-roligt.
Det är en magnifik roman. Översättaren Irene Anderberg har, så vitt jag kan bedöma, gjort ett kärleksfullt arbete i överföringen mellan Coutos lyriska portugisiska och en bildrik men ändå mjukt återhållen svenska.