Florence Nightingale tycks ha seglat upp som den livspusslande samtidens favorit bland 1800-talets viktorianska spegelbilder. Hon var den högborgerliga kvinna som genom att välja yrkeslivet framför äktenskapet grundlade det moderna sjuksköterskeyrket. Tack vare strikt hygiendisciplin på fältsjukhusen i Krimkriget lyckades Florence Nightingale minska dödligheten bland sårade soldater upp till 30 gånger och vid hemkomsten hyllades hon som en hjältinna.
För några år sedan kom Åsa Mobergs bok ”Hon var ingen Florence Nightingale”, som reviderade den änglalika och självutplånande Nightingalebild som länge varit förhärskande. I själva verket var Nightingale en välutbildad, strategiskt tänkande och handlingskraftig människa med starkt socialt patos, visade Moberg. Nu kommer även en debutroman om denna Ursköterska, skriven av Mia Öström, som gestaltar Flos uppror mot familjens begränsande förväntningar.
I ”Den du söker finns inte här” syns varken Flos insatser på de blodiga fältsjukhusen utanför Konstantinopel eller hennes smarta navigering i maktens korridorer. Fokus ligger på de tidiga åren. Vad får en människa att bryta sig ut ur det klass- och könskodade rum hon förväntas bebo och förnöjsamt inreda, trots att det själsliga priset för utbrytaren ofta blir högt?
Med avskalad och korthuggen dagboksstil skildras Flos leda vid familjehemmets materiella överflöd och inkrökta livshorisont. Berättarjaget räknar upp en bisarr mängd av linneservetter, bordssilver och maträtter med avgjort större likgiltighet än Patrick Bateman i ”American psycho” listar varumärken på olika mineralvatten. Till skillnad från Bateman avhåller sig Nightingale också från att gå bananer på köns- och tidstypiskt vis – i hennes fall att yla i galenskap på närmast tillgängliga vind. Hon vill uträtta något i världen, något meningsfullt. Den kvalfyllda ensamhet som hon därmed får axla skildrar Mia Öström inkännande, även om jag kan undra ifall den introverta deppighet som dominerar romanen verkligen var det enda känsloläget för en människa som lyckades vinna den högsta maktens öra, skriva 200 böcker och agera arbetsledare i krig.
Den verkliga Florence Nightingale lär ha upplevt en gudomlig kallelse till sjuksköterskeyrket. Det gör hon även i romanen, men här balanseras gudsförtröstan av en nykter rådighet: ”Jag älskar Gud men litar inte på honom. Skall något bli gjort får man uträtta det själv.” Ett återkommande motiv är hur hon promenerar ned till byn och möter arbetarfamiljernas smuts, elände och sjukdomar. Hon berörs av barnens farliga arbete i fabrikerna, med deras ”heta ånga, väldiga ugnar och tunga vagnar”. Det blir en svårsmält kontrast till familjehemmets ändlösa diskussioner av menyn på nästa bjudning: ”Falsk sköldpaddsoppa. Piggvar i grädde. Stekt sjötunga med ansjovissås.”
Så blir upplevelsen av viktorianismens våldsamma klassamhälle också en av bitarna i Nightingales pussel, som i Öströms roman handlar lika mycket om social medvetenhet som individuell frihetstörst.