Mian Lodalen har intagit svensk feministisk offentlighet med obstinat charm och stark personlighet. Hon har under de senaste åren skrivit ett antal böcker, senast den uppmärksammade ”Dårens dotter” 2008, om att ha en pappa som är mycket udda men älskad.
Den nya romanen ”Tiger” handlar om Connie, en flicka i de nedre tonåren som växer upp i Jönköping med en inskränkt och otrevlig fosterpappa, Lennart, som ”inte hade kalkylerat med att jag skulle kosta så mycket mer än jag smakade” och mamma Britta, som både dricker för mycket och vantrivs med att ha Connie i huset. Och Connie är en orolig själ, alltid på väg, okoncentrerad, utan särskilt många spärrar.
Hemmet och skolan är en bas för att smita, skolka, ljuga. Man kommer nära en flicka som är trotsig och missanpassad, som då och då får obsundervisning och riskerar streck i sina betyg. Hon vet inte särskilt mycket, utan går på dyrköpt livserfarenhet och instinkt.
Hennes kompisar är ungefär lika lite motiverade för samhällsanpassning. De är gapiga och fräcka och miljöerna är brutala. Mycket alkohol, våldtäkter, även pedofili. Gubbar som får en del sexuella tjänster utförda cirklar kring skolflickorna. Tre tjejkompisar, Connie, Räkan och Sirkka, ”Sisters in crime”, utvecklar ett systerskap genom gemensamma onaniorgier med handduschen, livfullt beskrivna.
Småkriminaliteten utvecklas från snatteri till större rån, ett som får tragiska följder.
Men det överskuggande, det som Connie i sin dagbok betecknar med DD (Det dåliga) är att det en dag står klart för Connie att det inte är killar hon tänder på utan tjejer. Hon hoppas att det inte ska vara sant, att det ska gå över, att alla signaler är tillfälligheter, men nej. Och med klasskamraten Anna upplever hon sin första kärlek: ”Miljoner nykläckta fjärilsbarn flyger ut i min mage och sveper med mjuka sammetsvingar genom hela min kropp.” Connie vaknar sexuellt och mardrömmen spricker i dagsljus där kärlek växer mellan stenarna.
”Jag är full. Jag bryr mig inte om att Räkan och hon glor som om de ätit blängsylta hela dagen”, tänker Connie, och jag tänker på hur den här boken ska hitta rätt läsare.
Jag undrar varför den ges ut för en vuxen publik? Det är en ungdomsroman snarare än en vuxenbok. Språket är talspråk och slängigt och kör i 180 knyck. Mian Lodalens berättelse har stora kvaliteter, men boken måste ställas i rätt hylla.