Rörande och skickligt. Michael Nyqvist skriver som han spelar.
”Min barndom verkar få kvinnor att bli hjälpsamma och män att säga att det bara är att gå vidare”, skriver skådespelaren Michael Nyqvist i den självbiografiska berättelsen ”När barnet lagt sig”.
Den handlar i allt väsentligt om hur Nyquist som adopterat barn söker kontakt med sin riktige far, och hur han i vuxen ålder slutligen finner den. Den fick stor genklang när han först berättade den offentligt i ett sommarprogram, och nu kommer alltså bokversionen.
Det är lätt att förstå kvinnorna här. Det är en rörande historia. Att söka sitt ursprung och en saknad förälder är en urberättelse om längtan och skyddslöshet som väcker största möjliga medkänsla.
Michael Nyqvist skriver också ungefär som han spelar: skickligt, med stor naivitet och inifrån en sorts stumhet där orden tycks bryta igenom först när trycket blir för stort. Som konstnärlig metod är det, som bäst, en effektfull högtrycksmetod.
Klart grabben ska ha hjälp, han verkar behöva det.
Starkast i boken är minnena från barndomen. Den storögda oförståelsen inför vuxenvärldens märkliga koder. Något känns i maggropen, men vad? Losslitna fragment av insikt: mina föräldrar är inte mina. Pappa är italienare. Var finns han, varför försvann han?
Två hundra sidor senare är pojken redan stor och berömd skådespelare, pappan återfunnen och författaren har fått fira ett tvättäkta italienskt bröllop i sin nya familj. Längs vägen har läsaren fått glimtar från karriären – ett laddat möte med Keve Hjelm, samarbete med Lars Norén, den taggiga samvaron på Riksteatern med de kriminella skådespelarna i ”Sju tre”.
Det är hårt komprimerat med andra ord, som ett filmmanus specialskrivet för Nyqvist själv. Sparsmakat och skickligt sammanhållet, men med den omgivande verkligheten på lagom diffust avstånd.
Och just i det fattas något som gör att ju längre historien utvecklas, desto mer förstår man de där sträva männen också. Varken pojken med den bultande faderslängtan eller världen omkring honom tycks någonsin växa och bli större. Så kan det förstås kännas, men det som känns fokuserat på film blir lätt avskärmat i en självbiografisk berättelse. En aning – självupptaget.
Så när den vuxne pojken i slutraderna fäller en tår på stranden över att han inte lyckas känna den rätta samhörigheten med sina nya släkt heller, då om inte förr undrar man om det inte är hög tid att gå vidare.