Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Michail Sjisjkin: ”Venushår”

Michail Sjisjkin besöker festivalen Stockholm literature på Moderna museet i helgen.
Michail Sjisjkin besöker festivalen Stockholm literature på Moderna museet i helgen. Foto: Ersatz

Hos ryske exil-författaren Michail Sjisjkin blandas vår tids asylsökande med antikens stora slag och barnhemsbarnen i Treblinka. Ingrid Elam läser en roman som är oavbrutet fängslande och full av liv.

Roman

Michail Sjisjkin
”Venushår”
Övers. Elin Parkman
Ersatz

Först sent i Michail Sjisjkins 600-sidiga roman ”Venushår” dyker den upp, en tunnbladig ormbunke som brukar användas för att fylla ut buketter. Här hänger den från en mur på Forum Romanum i Rom; lysande grön lovar den liv bland ruiner. Rom är också en av de platser romanens berättare ständigt återvänder till där han sitter på sin arbetsplats i Schweiz och låter tankarna vandra från det dagliga arbetet med att tolka asylsökandes berättelser. Förhören inleds alltid med samma fras: ”Uppge kortfattat skälen till er ansökan om asyl i Schweiz”. Och svaren formar sig till berättelser som kan vara sanna eller påhittade – fantastiskt levande är de hur som helst.

”Venushår” skriver in sig i den stora ryska romantraditionen, som den också hela tiden talar med, men den är samtidigt ett slags postmodernistisk hypertext, där en berättelse föder en annan så att de olika fragmenten flyter in i och påverkar varandra. Om detta låter komplicerat och svårläst kan jag försäkra att även om handlingen inte går att sammanfatta, är romanen ändå oavbrutet fängslande och lättillgänglig. Bedrägligt lätt, inser jag efter två tre hundra sidor slukade i rasande fart, här gäller det att stå emot jakten på spännande förlopp för att i stället söka efter djupare betydelse.

I stället för sammanfattning, några trådar: Tolken, som aldrig får något namn, översätter de asylsökandes berättelser om förtryck och förföljelse, ofta från krigen i Afghanistan och Tjetjenien. I pauserna mellan förhören läser han Xenofons ”Anabasis”, en berättelse om den grekiska härens återtåg på 400-talet före vår tideräkning från ett förlorat slag i Babylon. Texterna skarvas in i varandra, på ett förunderligt självklart vis, som om dikt och verklighet var samma sak och allt samtidigt närvarande, antikens soldater stöter på ryska återvändare från kriget i Afghanistan.

Tolken skriver också brev till sin son i Ryssland som han kallar Nebukadnasaurus, en lätt förvanskning av den babyloniska kungen Nebukadnessars namn. Vidare minns han en resa för länge sedan till Rom med sin före detta fru, som han ger namnet Isolde eftersom där finns en Tristan som visserligen är död, men som ändå spökar i förhållandet. Hans tankar vandrar till barndomen och en lärarinna som han först i vuxen ålder förmår uppskatta efter förtjänst.

Han håller även på med en biografi över en helt autentisk person, sångerskan Isabella Jurjeva, som föddes 1899 och dog först 2000. Hennes gripande dagbok löper parallellt med alla de andra berättelserna och är en hel roman i sig som lånat färg av Lev Tolstoj och Anton Tjechov och följer ett liv genom första världskriget, ryska revolutionen, en exil i Paris och återvändande.

Dagboken är säkert en ren fantasiskapelse av berättaren, och som sådan ett under av inlevelse och tidsfärg samtidigt som Isabellas olyckliga kärlek och längtan efter en förlorad son har stora likheter med tolkens egen historia. Hennes minnen av en judisk flicka som räddas undan en pogrom i början av 1900-talet glider samman med hans egna minnen av sin lärarinnas beundran för läkaren Janusz Korczak, som 1942 valde att följa en grupp judiska barnhemsbarn till Treblinka och dog med dem i gaskammaren.

Alla dessa berättelser blandas, men olikheterna mellan dem suddas inte ut utan framhävs tvärtom av skillnader i stil och tonfall. Isabellas dagboksjag längtar till Moskva med ett poetiskt vemod som inte står Tjechovs tre systrar efter, medan de asylsökandes berättelser om tortyr är å sin avfattade på brutalt realistisk prosa. Elin Parkmans översättning återger stilbytena med beundransvärd följsamhet och uppfinningsrikedom.

Stilen varierar men helheten gör ingen större skillnad mellan det mycket avlägsna förflutna och samtidens oläkta sår. Sjisjkin berättar inte linjärt, alla tider existerar samtidigt helt enkelt för att det är orden som skapar världen. ”Verkligheten” finns bara som berättelser som i sin tur härmar äldre versioner, vi är kopior av kopior av kopior. Till och med ruinerna på Forum i Rom är kopior av grekiska förebilder.

I denna djungel av krig och elände finns något som är viktigare än annat, något skört och lysande friskt som fanns innan Rom byggdes och som kommer att finnas när Rom inte längre finns: Adiantum capillus veneris, livets gröna gräs. Och Michail Sjisjkin förmår med sin roman ”Venushår” ge nytt och egensinnigt liv åt den stora ryska romanen.

Michail Sjisjkin besöker Stockholm i helgen i samband med litteraturfestivalen på Moderna museet. På lördag 13.30 gör han en uppläsning som översätts av Gunilla Nyroos. På söndag 11.45 samtalar han med Sofi Oksanen.