Michel Houellebecq är tillbaka och Frankrike rasar – förstås. Men hans nye hjälte är inte särskilt pervers, snarare en attraktiv och lyckad konstnär. En lika rolig som gripande samtidsskildring, skriver Helena Lindblad.
Misogynin, kärleksnöden, främlingsfientligheten och porren är nästan som bortsuddad i den ständigt omsusade litteräre provokatören Michel Houellebecqs nya roman. Det är hans bästa sedan ”Plattform”, det kan man säga direkt. Men det vore inte Houellebecq om inte den 52-årige författaren lyckats (förmodligen med vilja) hamna i hetluften igen. Denna gång dubbelanklagad för olika former av plagiat. Något som för övrigt är den franska litteraturdebattens käraste anklagelseform.
En författare i sydfranska Nîmes menar att Houellebecq stulit titeln ”La carte et le territoire” (ung: Kartan och terrängen) från ett verk som han själv gav ut 1992, medan andra retar sig på att Houellebecq samplat faktatexter från Wikipedia i ett antal inskjutna stycken som kretsar kring allt från jakt, Audibilar till byn Beauvais (där Ryanair har sin Parisflygplats) eller varför inte husflugornas anatomi. När det gäller Wikipedia slår Houellebecq ifrån sig och hänvisar till litterära samplande storheter som Jorge Luis Borges eller Georges Perec.
Men frågan är om det inte är det tidiga nittiotalet med Bret Easton Ellis och hans faktabesatta ”American psycho” som spökar. Sådana textutvikningar inom något specialområde (hos Ellis handlade det mest om klädkoder och populärkultur), om de är intelligent infogade, är atmosfärskapande. Och de gör de hos Houellebecq – liksom i ”American psycho”.
Huvudpersonen i författarens femte roman är på många sätt en typisk Houellebecqkaraktär. Jed Martin är konstnär till professionen, en riktig särling vars enda varaktiga mänskliga kontakt är en kärlekslös och avstängd far som han bara träffar för en tråkig middag på tu man hand varje jul.
Men på många sätt är Martin ett ovanligt alter ego för den ständigt självbiografiskt orienterade författaren. Ensam – men inte pervers. Till och med attraktiv. Och dessutom med ett bitvis brinnande intresse för sina konstnärliga projekt. Att Michel Houellebecq är ett riktigt fan av samtidskonst, vilket han bekräftat i intervjuer, är ganska roligt och överraskande i sig. Än mer underhållande är hans satiriska blick på konstvärlden med fokus på det penningstinna nittiotalet. Här är Houellebecq riktigt uppsluppen, en kul stilbrytning mot hans lätt arkaiserande prosa.
Det är en fruktansvärt träffsäker blick som kopplas på redan under inledningssidorna där den figurative målaren Martin jobbar med en tavla som porträtterar Jeff Koons och Damien Hirst som konstvärldens okrönta konungar. Han ironiserar också elegant om ett typiskt 2000-talsfenomen, den lätt exotiserande vurmen för konst från den afrikanska kontinenten. Houellebecqs kubism-dissande, som redan väckt mycket ont blod i Frankrike, är däremot inte alls lika spänstigt.
När Jed Martin bestämmer sig för att be ”författaren Michel Houellebecq” att skriva katalogförord till en stor utställning börjar ett hejdlöst och galet identitetsspel som får extra sälta av att Houellebecq – den verklige författaren alltså – även blandar in åtskilliga välkända namn ur den parisiska kultureliten i sin drömvärld. Den risige och dödslängtande författaren ”Houellebecq” kontrasteras mot andra verkliga (och glassigare) namn som den stenrika konstsamlaren François Pinault, författarkändisar som Frédéric Beigbeder och Christine Angot, liksom tv-stjärnor som Jean-Pierre Pernault. Även fiktiva, litterära kändisar passerar revy. I det dramatiska och blodiga kriminaldrama som utgör berättelsens tredje del finns en gammal polisveteran som delar drag med Georges Simenons älskade kommissarie Maigret.
Houellebecq har dock inte bara näsan i kulturvärldens kokaindosor utan trots allt också ett finger i luften när det gäller mer övergripande frågor. Han har visserligen lämnat mass- och sexturismen därhän denna gång, men kan inte låta bli att peta lite på hemlandets Frankrikes, som han tycker, förljugna självbild av ett pittoreskt turistmecka i jätteformat som regeras av Guide Michelin-koncernen och kryllar av små trevliga ”hôtels de charme” överallt. Att Houellebecq har ett slags missbrukarförhållande till resande och turistande står klart. En blandning av hat och kärlek, ett fenomen han inte kan låta bli att äcklat men fascinerat dissekera.
Åldrandet är en annan besatthet som han bland annat avhandlade i den mindre lyckade ”Refug” (La possibilité d’une île). Här dubbelexponeras den besattheten i relationen mellan Jed och hans gamle far, den arbetsbesatte arkitekten som aldrig haft tid för sin son och inte förstår varför man ska leva om man inte kan jobba – och dessutom är gammal. Att fadern lämnar sin son för en sista resa, till en dödshjälpsklinik i Schweiz, utan att ta farväl känns som en lika genialisk som tragisk metafor för den livssyn som fadern lämnar i arv. En livssyn, eller snarare en smitta, som Jed inte kan värja sig mot.
Den skarpe samtidsskildraren Houellebecq visar att han inte längre är främmande för att även gå på djupet när det gäller kärleks-och familjerelationer. Det är både rörande och berörande, en mörk och vacker fond åt den uppsluppna dödsdans som ”La carte et le territoire” är.