Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Mikael Holmqvist: ”Djursholm. Sveriges ledarsamhälle”­

Villapriserna 
i Djursholm är högst i Sverige.
Villapriserna 
i Djursholm är högst i Sverige. Foto: HENRIK MONTGOMERY

I Djursholm bor de som tjänar mest och vill vara finast i Sverige. Det ska vara ett sam­hälle i en klass för sig. Jan Eklund läser en mäktigt pionjärverk som förklarar vad som pågår i de stängda grindarnas stad.

Fackbok

Mikael Holmqvist

”Djursholm. Sveriges ledarsamhälle”­

Atlantis

Letar du efter en ny villa? Det finns några kåkar till salu i centrala Djursholm. Den billigaste har utropspriset 23 miljoner. Inte toppklass på huset kanske men läget är Sveriges mest eftertraktade.

Här bor de som vill vara finast – eller bara har råd. I dag har den välbärgade idyllen en mil norr om Stockholm niotusen invånare.

Djursholm har landets högsta fastighetspriser. I början av 70-talet,
säger de som var med, kunde man köpa ett hus för några hundra tusen.

Den snobbiga förorten har en aura som inte kan köpas för pengar.
Det påstår åtminstone veteranerna.
Den uttalade ambitionen är att allt ska vara bäst och snyggast: boendet, skolorna, föreningslivet, nätverken, miljön. Och inte minst traditionen.

Befolkningen tjänar mest i Sverige, lever dessutom friskare och längre liv, det är ett utpräglat elitsamhälle. Nio av tio väljare i södra Djursholm röstade borgerligt i riksdagsvalet 2014 (moderaterna fick 65 procent). Även där är man i en klass för sig.

I Djursholm slog sig delar av den gamla överklassen ned: en Bernadotte, en Wallenberg. Det finns en självklar närhet till kungahuset. 
I höstas skolades prinsessan Estelle in på en förskola i Djursholm. Räkna med att orten är väl representerad på dagens prinsbröllop.

Jag har just läst en inspirerad mega­studie (740 sidor med noter) där många fördomar och klichéer om överklassen i Djursholm visar sig ligga oroväckande nära sanningen. Men det finns vitala undantag och självkritiken hos djursholmarna kan vara både intressant och hård. Inte minst stiger striden mellan värdekonservatism och ny­liberalism fram på sidorna, kampen mellan gamla pengar och nya.

Mikael Holmqvists ”Djursholm. Sveriges ledarsamhälle” är ett mäktigt pionjärverk. Det bygger på fyra-fem års omfattade fältarbete och intervjuer med över tvåhundra personer som bor eller arbetar på orten. Korsar sociologi, etnografi, historia och ledarskapsforskning.

Men varning! Boken kräver sin läsare och är inget man avnjuter till kvällsgroggen.

Holmqvist (född 1970) är annars professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet. Han har tidigare studerat vid en fransk elitskola och forskat vid anrika amerikanska universitet; roligt med en internationell ekonom som vågar ta klivet ut i den svenska verkligheten.

Intervjuerna påminner innehållsmässigt – inte stilistiskt – om dem som Annette Kullenberg gjorde i sin klassiska bok ”Överklassen i  Sverige” (1974). De mest avslöjande och smaskiga bitarna där handlade om vad ”tjänstefolket” hade att berätta. Detsamma gäller Holmqvists intervjuer med dagens ”servicepersonal”, dit vissa djursholmare även räknar tjänstemän på Danderyds kommun och lärarna i stadens skolor.

Många som jobbar i Djursholm är förvisso imponerade av stilen och engagemanget hos eliten, men lika förvånade över hur oförskämt och hänsynslöst den kan bete sig när familjens intressen står på spel. Vet man inte sin plats blir man inte långvarig.

Det kryllar av nya direktörer och skandalomsusade finansfurstar. Den inflyttade kändiseliten skänker lite godkänd folklighet åt orten: Björn Ulvaeus, Mats Sundin, Charlotte Perrelli.

Helst ska man vara både fartig och elegant i Djursholm. Som entreprenören Jan Carlzon och golfkommentatorn Göran Zachrisson. De kör den klassiska sportbilen Austin Healey och bidrar på så sätt till samhällets ”estetiska miljö”.

Kvinnorna är också en del av estetiken. De ska vara slimmade, presentabla och socialt drivna men inte nödvändigtvis yrkesarbetande. I Djursholm hyllas den stora kärnfamiljen. Hemmafruar är inget att skämmas för, pappalediga män som promenerar längs Strand­vägen med barnvagn framstår där­emot som exotiska.

Sådant tjafs har inte byns alfa­hannar tid med. Och fäder med småbarn avfärdas som ”fjolliga” av barnflickorna från Östeuropa som sköter hemmen när fruarna shoppar i stan eller går på dagens yogapass.

I ett spännande förord till en nyutgåva av ”Överklassen i Sverige” (1995) skrev Kullenberg att den svenska överklassen har ”lämnats i fred” av samhällsforskarna. Kanske därför att många var vänster­reformister och snarare kartlade det svenska klassamhället under­ifrån.

Journalisterna har då och då gjort nedslag i Djursholm. De har förstås kommit hem med ”skandaler” och ”avslöjanden” som gjort att murvlar inte står speciellt högt i kurs därute. Mikael Holmqvist skriver att hans egen bakgrund gjort det lättare att släppas in i de rätta miljöerna. Dessutom bor han i angränsade Danderyd och känner sig nästan som en djursholmare. En borgerlig katt bland hermelinerna?

Hans teoretiska utgångspunkt är att eliten i Djursholm inte är en merio­krati, som fått sin position genom formell utbildning och intellektuell förmåga. I stället betraktar Holmqvist samhället som en konse­krati, en kollektiv klass som leder andra genom sin aura, strålglas och lyskraft. Och för att det ska fungera krävs social separering och upphöjelse.

Individerna har karisma, kollektivet aura. Och för att skapa denna aura krävs systematisk uppfostran med ceremonier, ritualer och traditioner som ingen utanför den egna trollkretsen får tillgång till. Världen där utanför ska däremot uppfatta djursholmarna som föredömen, födda att leda och härska.

Man måste ha ”social kompetens” för att passa in i ledarsamhället. Den höga livsstilen är A och O. Man får inte vara för akademisk eller nördig, inte heller för konstnärligt utmanande. Aurasamhället ska vara positivt, dynamisk, energiskt, ständigt på gång. Man måste för bövelen vara trevlig!

Djursholm framstår i Mikael Holmqvists tappning som ett patriarkalt särartssamhälle.

Steg för steg går han systematiskt igenom hur konsekrationen går till i praktiken. Hur du formas av den första krets du ingår i och via skolan, anrika föreningar och institutioner leds vidare för att till sist bli en framstående företrädare för din klass.

Alltid men den upphöjda distans och självförtroende som Annette Kullenberg observerade som överklassens särmärke.

Och om du inte lyckas med det? Då fångar nätverken upp dig ändå. Du kanske skickas utomlands för att studera eller till något fint svenskt internat. Även missanpassade kusiner tas om hand.

Mikael Holmqvist skriver fascinerande om Djursholms rika historia. Det började som en nationalromantisk dröm om trädgårdsstaden, en frisk plats med närhet till det alltmer tätbefolkade och industrialiserade Stockholm. Pionjären och grundaren av Djursholm 1889 hette
Henrik Palme. Han var bankir, okuvlig entreprenör och kamrer åt Oscar II.

Palme lockade välbesuttna familjer att köpa stora tomter i Djurs­­
­holm. Här hade tidigare den glansfulla adelssläkten Banér haft sitt gods och deras stamvapen finns fortfarande i Danderyds kommuns logga.

Henrik Palme hämtade inspiration från pionjärlandet Amerika. Vid samma tid som fattiga svenskar utvandrade västerut importerade han den burgna amerikanska förorts­utopin till Sverige. Allt var privat finansierat och skapades passande nog i form av ett aktiebolag, Djursholms AB.

Ideologin byggde på stora tomter fria från insyn. Inga parker eller offentliga inrättningar där vanligt folk kunde störa friden tilläts. Det separerar Djursholm från exempelvis Gamla Enskede som var Stockholms första kommunala trädgårdsstad, där husen låg mot gatan och tomterna var betydligt mindre. Storängen i Nacka (grundad 1904) var ett mellanting.

Husen i Danderyd skulle vara ett uttryck för individens egenart. Idealet drog dock åt den karolinska herrgården och gatorna döptes efter fornnordiska gestalter. Bankiren Palme var mån om god PR och lockade författaren Viktor Rydberg att flytta till Djursholm. Han blev inspektor i den snabbt uppförda skolan, och Viktor Rydbergs gymnasium betraktas i dag som toppklass.

Legendaren som skrev ”Den nya Grottesången” i protest mot den usla arbetsmiljön i 1800-talets fabriker blev en upplyst symbol för Djursholms AB.

Men det var nog snarare handlingsmänniskan Rydberg som uppskattades, och inte minst författaren till ”Fädernas gudasaga”, ett verk som skapade den historiska inramning som behövdes för att etablera det nya.

Det har talats mycket om den liberala och humanistiska pionjärandan i Djursholm. Den moderna svenska barnkulturen föddes där med Elsa Beskows sagor och Alice Tegnérs sånger. Många skryter om Verner von Heidenstam tre år i byn, Strindbergs korta gästspel och Erik Axel Karlfeldts tid som lärare vid läroverket.

Mikael Holmqvist tonar ned kulturens betydelse. Det var bara stora namn som Djursholm behövde 
i reklamsyfte för att skapa just aura. Heidenstam var sällan hemma, Strindberg vantrivdes och Karlfeldt fick sparken.

De författare som bodde längst i Djursholm var väl Lubbe Nordström och Marika Stiernstedt. Norrlänningen Nordström gillade den friska luften men skrev lätt ironiskt om samhället. Och den enda som verkligen skildrade livet 
i Djursholm var Gösta Gustaf-
Janson, bland annat i den smått profetiska nyckelromanen ”Rydsholm. En roman om de stängda grindarnas stad” (1927). Tonen var humoristisk men inte direkt hjärtlig.

Ingen gata i Djursholm har uppkallats efter Gösta Gustaf-Janson. Holmqvist skriver att han närmast är utplånad i samhället. Gustaf-
Janson borde förstås vara en självklar historisk referenspunkt i vår tids debatt om ”gated communites”.

En annan känd Djursholmsbo som ingen vill tala om är storspionen och landsförrädaren Stig Wennerström. Den dryge översten var medlem i den lokala curlingklubben och höll flotta middagar i huset på Skirnervägen 20.

Om något ska lyftas fram i Danderyd är det arkitekturhistorien. Här fick jättarna fritt spelrum: Ferdinand Boberg, Ragnar Östberg, Kasper Sahlin, Gunnar Asplund och Léonie Geisendorf.

Men hur är läget i de fina husen?

Det är väl ingen som på allvar tror att överklassen mår bättre än andra. Och jag skulle hellre gråta i en vinkällare i Djursholm än i en etta 
i Bagarmossen.

Men om ni ändå vill veta: Anorexi är vanligt bland unga tjejer, alkoholismen är utbredd, det festas i kubik, knark är ingen bristvara. Den hårda sociala pressen skapar olust och ångest. Skolorna premierar korvstoppning framför kreativt lärande. Lite för många barn känner sig ensamma och övergivna av sina föräldrar.

Gubbarna knaprar potensmedel. Stressen och statusjakten i sam­hället är utbredd. Många utan ärvda pengar är skyhögt belånade och sliter hårt för att kunna betala räkningarna. Rot och Rut utnyttjas maximalt för att sköta hemmen.

Det saknas ett öppet samtals­klimat i Djursholm. Debatt? Förekommer knappt. Problem löser man privat eller hotar med advokat. Det finns ett utbrett förakt för svaghet.

Mikael Holmqvist verk är ett ymnighetshorn, fullspäckad av intressanta uppgifter och roliga detaljer, mycket fängslande som akademisk studie, men egentligen alldeles för omfattande och ordrik för att riktigt fungera som bok. Någon på förlaget borde ha kortat texten rejält och skurit till den i lämpliga snitt.

Om en svensk Tom Wolfe hade fått tag i materialet skulle det bli en fantastisk roman.