Bokrecensioner

Mikael Nyberg: ”Det stora tågrånet”

Mordet på hela folkets järnväg. Mikael Nygberg använder SJ som exempel på vad som händer när profitkraven får styra. Hans bok ”Det stora tågrånet” är en lysande berättelse om hur Sverige privatiserats, skriver Kajsa Ekis Ekman.

Litteraturrecension

Skribent: Mikael Nyberg

Titel: ”Det stora tågrånet”

Utgiven av: Karneval förlag

Under tjugohundratalet fick svenskan ett nytt ord: snökaos. Före år 2000 användes ordet nästan inte alls. Man hittar några notiser i pressarkiven om snökaos i Italien, Turkiet och på Västbanken (!). Snö i Sverige innebar än så länge inget kaos.

Men sedan år 2000 verkar snökaos ha blivit ett av våra vanligaste ord, i alla fall i rubrikernas värld: var och varannan dag under vinterhalvåret rapporteras om ett snökaos någonstans i Sverige som får särskilt tågen att stå stilla. Vad har hänt? Visst har vi haft två hårda vintrar, men klimatet har på det stora hela blivit varmare under 2000-talet.

Vad som däremot har hänt är avregleringen av järnvägen. Sverige har i dag Europas mest avreglerade järnväg och på tio år har antalet inställda avgångar stigit med 130 procent. Vart fjärde tåg kommer för sent. Järnvägen är sönderdelad, uppstyckad, upphandlad och såld till den grad att till och med moderater, som SJ:s förra vd Ulf Adelsohn, säger ifrån och kallar tågen en ”lekstuga för okunniga politiker”.

I sin lysande bok ”Det stora tågrånet” berättar Mikael Nyberg hur det här har gått till. Det är en bok som redan känns som en klassisk berättelse om vår tids hela privatiseringshets. Sällan har skillnaden mellan privat och offentligt blivit så tydlig som här. Att Nyberg ställer tågen i centrum för sin undersökning är helt rätt. Tåg är inte som hamburgare eller gympaskor eller annat det skrivs böcker om för att förklara världshandeln; tågen är ett nav, en grundförutsättning för att ett avlångt land som Sverige ska bindas ihop.

Nyberg berättar järnvägens historia genom rastret privat/offentligt. Hade privata intressen fått styra hade det aldrig blivit någon järnväg över huvud taget. På 1840-talet hade en greve planer på att täcka Sverige med räls, men det blev bara en snutt mellan Örebro och Köping, sen tog hans pengar slut. Över hela Europa havererade järnvägsbyggen för att privata intressen kolliderade eller för att pengar försvann i korruption. 1854 tog staten över ansvaret för järnvägsbygget. Regeringen hade fått nog av vad man kallade ”gammalliberalism” – det vill säga tron på att allt skulle sköta sig själv bara man lämnade det åt marknaden. Det kallades faktiskt så, gammalliberalism.

Hundrafemtio år och ett väl utbyggt statligt järnvägsnät senare bestämmer sig regeringen för att pröva samma sak igen. Nu kallas det ”nyliberalism”. Städningen på tågen sköts av ett företag som ägs av Goldmann Sachs, underhållet av banan sköts av ett holländskt företag samtidigt som eventuella fel ska fixas av det statligt ägda aktiebolaget Infranord, underhållet av tågen sköts av tre olika företag ägda av riskkapitalbolag, som i sin tur hyr in bemanningsföretag och på spåren tävlar SJ, franska Veolia och tyska Deutsche Bahn om resenärerna, och då har jag ändå förenklat. Kan ni gissa om det blir problem?

Alla dessa bolag, även de statliga, är ute efter profit framför allt. Många av dem vet att de inte kommer att vinna nästa upphandling och ser därför till att skrapa ut så mycket de kan under ett år. Detta innebär att personalen pressas, att den tekniska utvecklingen haltar eftersom ingen vill investera pengar i detta och att helt fel saker prioriteras. Ett tåg fullt med passagerare kan till exempel stå stilla, blockerat av snö, för att SJ tjänar mer på att hyra ut plogen till någon annan.

Visst är entreprenörerna tvungna att åtgärda fel. Detta kan betyda att skicka ut en ”felavhjälpare” som inte kan något och inte har några verktyg. Bara man kan skriva i rapporten att en felavhjälpare finns på plats, så har man uppfyllt sin del av kontraktet. Redan har dödsolyckor skett när banarbetare utan säkerhetsutbildning, inhyrda av bemanningsföretag, blivit påkörda av tåg.

Hellre än underhåll satsar man på service och att ge sken av miljövänlighet genom till exempel sopsortering i bistron – ett lurendrejeri eftersom alla sopor ändå hamnar i samma säck till slut. Man har ju hört till leda om ”den ineffektiva staten” men är inte detta en blixtbild av den privata ineffektiviteten? De fläskar på med reklam och målar om fasaden varje år, sedan är det ruttet under.

Det är en mycket komplett bok Mikael Nyberg har skrivit. Under hela läsningen kan jag inte sluta tänka att jag lever i framtiden och läser ett historiskt dokument över en vansinnig tid. Jag tänker ”Ja, detta var då, sedan fattade de att detta inte fungerade.” Det är något så vrickat över det hela att jag bara inte kan inse att detta är nu, nu – har mänskligheten verkligen tagit sig ända hit och inte blivit smartare än så här? Ju mer jag läser, desto mer chockerad blir jag över hur reservationslöst och platt Sverige har lagt sig för profitintresset. Plötsligt är hela landet privatiserat, och det har inte ens skett någon utvärdering. Den stora frågan är ju: Hur kunde det hända? Om allt fungerade så bra tidigare som Nyberg vill påstå – hur kunde vi så lätt släppa det vi ägde utan strid? Var vi kanske inte delaktiga, upplevde vi inte att det var vårt?

Mikael Nyberg brukar ha en förkärlek för dramatiska kontraster i stil med ”överklassens glittrande diamanter” kontra ”ett nedslitet förortscentrum”. Det blev lite för mycket av den varan i hans förra bok ”Kapitalet.se”. Här är detta effektsökeri nästan helt bortrensat. Kvar blir en privatiseringens svarta bok. Perfekt som läsning på en tågresa i vinter.