Södrakull var Bruno Mathssons bostad och Frösakull hans sommarhus.
I ”Södrakull/Frösakull”, som nominerades till Svenska fotobokspriset tidigare i höst, når Mikael Olsson klimax i jakten på autenticitet. Ingen hade då bott i husen efter det svenska möbelhelgonet. Att titta på bilderna är som att se ett spöke.
Det senaste decenniet har det uppstått ett enormt sug efter dokumentation av 1900-talets moderna ruiner. I intervjun längst bak i boken ger även Mikael Olsson uttryck för att övergivenheten är det intressanta med Södrakull/Frösakull. Någon gång har han till och med placerat ut smuts för att förstärka effekten.
Men en av skillnaderna mellan Mikael Olssons bilder och exempelvis Jan Jörnmarks böcker om övergivna platser är att Olsson från början inte har några ambitioner att spegla en samhällsutveckling. Detta trots det tidstypiska i att det enda intresse som fanns för Frösakull, innan det kulturminnesmärktes 2007 och renoverades, var den attraktiva marken vid Tylösand.
Också Södrakull har renoverats sedan bilderna togs. Men här fångas husets övergivna interiörer genom glipor i plank och gardiner, där fotografiernas flyktighet och oskärpa betyder mer än själva föremålen. Bilderna är en fin konstfotografisk skildring av att som objuden fönstertittare tassa runtomkring Mathssons gamla domäner.
Bilderna av Frösakull, där Mikael Olsson vistats från och till under flera år, är mer dokumentära: gistna träpaneler, sjavig korrugerad plast, fuktskadade tygskynken. Fantastiska badrumsinredningar – sådana vi i dag köper i dyr reproduktion.
Frösakull porträtteras vackert, i ett återkommande ljus av vemod. Som staplarna av Evastolar – de ser ut som om de fortfarande väntar på den majdag när huset ska vädras ut för en ny sommar.
Bokens påkostade tygpärmar och laminerade fotoomslag är lika rejäla som Mathssons möbler. Och tack vare personen Bruno Mathsson blir den långt mer än en hängiven och estetiserad skildring av en kändis hem och kvarlevor.
Bruno Mathsson använde det egna hemmet, som byggdes 1960, som experimentverkstad, precis som arkitekten Eileen Gray och Mathssons amerikanska förebild Frank Lloyd Wright. Frösakull är ett laboratorium för en funktionalismens idealbostad, och för naturistens dröm om det enkla livet. Det vi ser här är hög kvalitet och beständiga värden: stora glaspartier, öppna planlösningar, men ändå skydd mot insyn.
Förfallet är nästan symboliskt. Mossan växer på den svenska enplansvillans stolta urversion.