Det är något omåttligt roligt med fa­milje­bilder, egna såväl som andras. Vad är det man väljer att för­eviga? Vilka miner har folk på familjebilderna? Vilka kläder? När är fotot taget, under vilka omständigheter? Tidsperioderna blir tydliga, och just nu ser åttiotalet allra mest komiskt ut. Det kommer att ändras, alla tidsperioder byter med åren skepnad från komiskt larviga till kult till historia.

I alla familjealbum finns de, de där knäppa fotona som man skrattar sig fördärvad åt. Jag minns en mycket dyster bild på mig och min syster från när vi är små, vi har klänningarna som mormor köpte åt oss, rosa siden och vit spets. Jag ser direkt komiskt misslynt ut, jag blir full i skratt bara jag tänker på den där bilden. Se där hur ett liv blev präglat av kampen för att slippa rosa sidenklänningar! På alla andra bilder har jag urvuxna bruna manchesterjeans, som gjorda att leka och klättra i. Å, ljuva sjuttiotal. Ibland saknar jag det verkligen.

Oftast ser man ju inte vad det är man visar upp på sina egna familjefoton, medan andras kan vara hur tydliga som helst. ”Pinsamma familjebilder” kommer jag på mig själv med att fascinerat läsa om, och om igen, och fundera över hur familjerelationerna egentligen ser ut. Männen som stolt poserar på verandan med höjda gevär. Den underbara bilden med sju personer i en soffa, varav den enda som tittar in i kameran har raseri i blicken och texten ”I hate this” på en skrivtavla i knät.

En del är helt och hållet läskiga, med stirrande blickar och likadana kläder så att man börjar associera till Nordkorea eller ”Star Trek”. Andra ser rätt trevliga ut, som de sju glada barnen som står på trappstegsrad, minsta killen först och äldsta sist. Men jag försjunker genast i funderingar på syskonrelationer, de två äldsta ser väl inte så himla glada ut, hur kul har de haft det med så många småsyskon?

Allra mest spännande är bilden där man först efter en stund inser att det finns en människa till där, som knappt syns.

Var det en slump? Eller växer somliga upp osynliga?