Den rumänske författaren Mircea Cartarescu introducerades på svenska redan 2002, men först med publiceringen av första delen i det tredelade jätteverket "Orbitór" två år senare började han få en hängiven publik här i Sverige. Cartarescus trilogi kan vid en ytlig anblick se ut att vara allt en genomsnittlig svensk roman inte är. Med sina världsförklarande anspråk spänner den över högt och lågt, grotesk realism och lyrisk skönskrift. Den drar sig inte för några excesser, stilistiska eller formmässiga; läsaren besparas inte ens långa filosofiska utläggningar om allt från indisk vishetslära till neurologi och kvantmekanik. Kort sagt: Det är en sorts roman som inte finner sig i sin form, utan vill spränga sig ur alla former: bokstavligen förvandlas inför läsarens blick.

Grundidén bakom Cartarescus trilogi är dock kanske inte lika originell som utförandet. Under den tjeckoslovakiska diktaturens sista år skrev den tjeckiska författarinnan Daniela Hodrová en romantrilogi med liknande anspråk och format: "Città dolente", vars första del "Sorgestaden - både och" utkom i samma Panacheserie som nu ger ut Cartarescu.
Som Cartarescu är Hodrová litteraturvetare med särskild inriktning på postmodern teori. Som Cartarescu nu använder Bukarest använde Hodrová Prag som karta och mental fixeringsbild.

I stället för att följa ett kronologiskt förlopp sker berättandet hos båda med hjälp mutationer. Puppan som sprängs till fjäril är en central metafor hos såväl Cartarescu som Hodrová. Och hos dem båda är själva den yttre förutsättningen för böckerna kommunismens järngrepp om Europas östra hemisfär, en förlamning som omöjliggör annat än just inre förflyttningar och förvandlingar.

Så inleds också tredje delen i Cartarescus trilogi som utkommer i dag i Inger Johanssons lysande översättning - "Orbitór. Höger vinge" - med att just dessa grundförutsättningar går till ytan.

"Det var i Herrans år 1989." Så lyder bokens första mening. De himmelska härskarorna har parkerat i himlen ovanför Bukarest och nere på de snötäckta avenyerna går ett förbittrat folk till storms mot sina makthavare.

Romanen följer relativt troget rumänska revolutionens händelseföljd. Från kravallerna på Bukarests gator, stormningen av regeringsbyggnader och partihögkvarter, paret Ceausescus tillfångatagande och det snöpliga slutet där de två "gamlingarna" ställdes upp mot en kasernvägg och sköts.

I revolutionens vindlande förlopp, som rymmer såväl blodiga förlöpningar som massmediala desinformationskampanjer, deltar också den unge Mircea, vars inre och yttre biografi de tre romanerna tecknar. Här i romanens slutskede finner vi honom stå vakt vid Bukarests tunnelbana för att se till att inga "terrorister" ur den ännu Ceausescutrogna milisen tar sig upp ur underjorden. Och här möter också flera gestalter ur hans eget förflutna i förklädd eller ny form. Här framträder till exempel Mirceas tvillingbror Victor som dog eller som adopterades bort av föräldrarna i första delen. I bokens storslagna final dyker han upp som ondskans fullfjädrade inkarnation, en man "utan skugga" som inte kan ge form åt sitt eget lidande och som därför inte förmår annat än att tvinga andra att lida.

Det mesta av det som var rättvänt i första delen dyker alltså upp omkastat eller spegelvänt i denna den sista bok - som ett led i den avancerade triptykform som Cartarescu givit hela trilogin. I första delen berättas om moderns förhi­storia, en svindlande beskrivning av kampen mellan ondskans makter och de himmelska härskarorna som slutade med att moderns anfäder drevs ut från sin bulgariska hemby. I denna tredje del har turen kommit till faderns förhistoria. På en minst lika bländande virtuos prosa berättas här om hur den polske adelsmannen Witold Czartarowski med judinnan Mirjan avlar det som ska bli den manliga grenen av släkten.

Det mesta i denna triptykens hög­ra del går i den patriarkala ordningens tecken: politiken och dess strukturer med den fruktade säkerhetstjänsten Securitate i centrum; Ceausescus fallerade skrytbygge - absurt nog kallat Folkets palats - inuti vilkas "betongstora salar" den storslagna finalen äger rum. Och när texten börjar sväva ut i de långa religionsfilosofiska utläggningar som är karaktäristiska för Cartarescu är det den patriarkala lagen framför alla som ligger till grund för resonemangen: de Moseböcker som Mirceas barndomskamrat Herman menar skall tolkas helt bokstavligt: som två världars möte, två helt skilda kosmos som kraschar in i varandra. När de utvalda ur Israels folk i uppenbarelsetältet får en skymt av den straffande guden är det bokstavligen en helt annan värld de blickar in i. Cartarescu låter här Herman frilägga en av grundtankarna i hela trilogin. Att den värld vi lever i bara är en skärva av de möjligheter som universum som helhet rymmer, och att bara berättelsen (Cartarescus eller Gamla testamentets) kan få oss att skymta detta möjligheternas universum i sin totalitet.

Är det bra då? undrar den konfunderade läsaren. Bitvis är det det - bländande virtuost. Det finns hos Cartarescu ett sublimt vanvett som kan erinra en svensk om Roy Anderssons stiliserat surrealistiska filmtablåer. Men ibland - i synnerhet när han griper tillbaka på olika pseudovetenskapliga resonemang för att förklara för läsaren vad det är denne läser - får det forsande idéflödet och detaljrikedomen mest karaktär av uppvisningsnummer. Litterära cirkuskonster på hög nivå.

För att ha full behållning av denna bok bör man nog helst ha läst de föregående. Totalt sett handlar det då om att tillägna sig ett verk på närmare 1 500 sidor. En krävande läsprestation med alla mått mätt som dock lönar den rikt som har tålamod och inlevelseförmåga nog.