Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Mohamedou Ould Slahi: ”Guantanámo – en dagbok”

Globala protester. Demonstrationerna mot Guantánamo har varit många, inte minst i Latinamerika.
Globala protester. Demonstrationerna mot Guantánamo har varit många, inte minst i Latinamerika. Foto: Martin Mejia

För första gången berättar en fånge med egna ord om tiden på Guantánamo. Det är ett skakande vittnesmål om eviga förhör och brutal tortyr. Jan Eklund läser ett mörkt dokument från vår tid.

Dagbok

Mohamedou Ould Slahi

”Guantanámo – en dagbok”

Sammanställd av Larry Siems. Övers. Cajsa Michell. Norstedts

Philiph Seymour Hoffmans sista roll slutar i ett förtvivlat skri. Jag kan inte få den scenen ur kroppen. Det är som om hela hans trötta persona uttrycker ett skakande nederlag, en förlust som kommer att ta lång tid att återhämta sig ifrån. Det är ett skri rakt in i samtiden.

Jag tänker på Anton Corbijns filmatisering av John le Carrés roman ”A most wanted man”.

Rollfiguren heter Günter Bachmann, platsen är Hamburg, staden där Mohammed Atta och de andra muslimska terroristerna planerade attacken mot USA. Men nu handlar det snarare om priset för det amerikanska kriget mot terrorismen.

Günter Bachmann är en sliten tysk agentveteran som sett det mesta, inte minst hur brutalt CIA agerat i Mellanöstern, och nu ska han efter lång kamp föra en högt uppsatt muslimsk källa i säkerhet.

Då stövlar CIA in och kidnappar muslimen på tysk mark. Rycker honom bokstavligen ur baksätet på Bachmanns bil. Scenen är dramatisk, sedan blir det plötsligt mycket tyst, därefter kommer snyftningarna och skriet.

Bachmann har misslyckats kapitalt – och den man han lovat skydda lär förvinna från jordens yta och placeras i något hörn av den globala fängelsearkipelag som USA upprättat med sina allierades goda minne för att ta itu med misstänkta terrorister.

Alla minns när bilderna från Abu Ghraib-fängelset i Bagdad spreds 2003. Hur kunde så brutal och förnedrade tortyr vara möjlig i ett amerikanskt militärfängelse? Vita huset skyllde på några lokala rötägg – som fick stå till svars – men tortyren upphörde inte, svaret blev snarare att försöka dölja den bättre. Det var ju officiellt sanktionerad politik men hemlig för allmänheten.

Reporterlegenden Seymour Hersh summerade skandalen i boken ”Chain of command” (2004) och Susan Sontag kom samma år med sin kulturkritiska tortyrstudie ”Att se sig själv i andras lidande”.

Många verk följde, ett av de tyngsta var Jane Mayers ”The dark side” (2008). Jag minns särskilt vanmakten hos en FBI-agent som kritiserade Bushadministrationens nya tortyrpolitik:

”Vi gör inte sånt. Det är ju handlingar som våra fiender utför.”

I dag utkommer ett unikt vittnesmål på svenska: ”Guantánamo – en dagbok”. Det är första gången som en fånge själv skriver om sina upplevelser därifrån. Han heter Mohamedou Ould Slahi och sitter inspärrad i det ökända fängelset på Kuba sedan 14 år.

När man läst dagboken vill man likt John le Carrés romanfigur skrika högt. Hur fan hamnade vi här?

”Jag kunde ha vägrat”, säger en av hans fångvakare som såg till att fången inte ens fick be sina egna böner, ”men då hade min chef kunnat ge mig ett riktigt skitjobb eller förflyttat mig till något taskigt ställe. Jag vet att jag kan hamna i helvetet för det jag har gjort mot dig”.

Det mest överraskande är ändå att fången ofattbart nog inte tycks ha tappat modet. När en advokat ber honom skriva ner allt han sagt till sina förhörsledare får hon svaret:

”Är du inte riktigt klok? Hur skulle jag kunna återge innehållet i förhör som har pågått oavbrutet under se senaste sju åren? Det vore som att fråga Charlie Sheen om hur många kvinnor han har dejtat”.

Det har varit många och långa juridiska strider innan boken kunnat ges ut. Författaren Larry Siems, som skrivit ”The torture report”, redogör för dem i ett långt och informativt förord. Effekten blir ännu starkare av att boken publiceras med svarta överstrykningar, så att läsaren kan se var den amerikanska censuren gripit in. Absurt.

Ingen har kunnat lägga fram några övertygande bevis för att Mohamedou Ould Slahi begått terroristbrott. Han infann sig frivilligt hos polisen i Mauretanien i november 2001 och utlämnades blixtsnabbt till Jordanien, satt därefter fängslad i Afghanistan och flögs senare i kedjor till Guantánamo. Det tog flera år innan hans familj visste vart han tagit vägen.

Illa nog, kan man tycka. När Barack Obama tillträdde som amerikansk president 2009 utlovade han att Guantánamo skulle stängas. Antalet fångar har visserligen minskat från cirka 240 till 125 men många lever fortfarande i ett rättslöst limbo i väntan på frigivning eller rättegång.

Den tortyr Ould Slahi vittnar om är vidrig. Ändå lyckas han beskriva alla förhörsledare och fångvaktare utan överdriven bitterhet. Vissa är brutala, andra neutrala, några mänskliga och förstående. Som mest kränkande upplever han den sexuella tortyr han utsätts för av kvinnliga vakter.

Problemet med tortyr är inte bara att det är en olaglig och barbarisk praktik; den är också ineffektiv. Människor bekänner nästan vad som helst för att slippa olidlig smärta.

Han hade en osannolik otur men var inte ensam. På den amerikanska checklistan över potentiella terrorister hade Mohamedou Ould Slahi helt enkelt lite för många rätt: en ung arab som krigat i Afghanistan, talar flera främmade språk, har bott i Europa och Kanada, dessutom är han universitetsutbildad ingenjör.

Lägg till en släkting som utpekats som superterrorist och besök i suspekta moskéer.

”Och vad är det för brottsligt med det?” frågar han en förhörsledare.

”Titta på flygplanskaparna; det var likadant med dem”, blir svaret.

Och så fortsätter det, dag efter dag, år efter år. ”En bild av helvetet, bortom Orwell, bortom Kafka”, skriver just John le Carré i en blurb.

Någon riktigt stor bok är det inte litterärt sätt. Prosan är alldeles för monoton för att bära i nästan fyrahundra sidor. Men det är utan tvekan ett viktigt och mörkt dokument från vår barbariska frihetstid.