Och Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen, säger Bibeln.
Var låg då detta Eden, skapelsens paradisiska vagga? Anvisningarna i Gamla testamentet pekar mot Mesopotamien mellan Eufrat och Tigris, det vill säga Irak (i dag något mindre paradisiskt). När Darwins utvecklingslära börjat slå igenom på 1800-talet började man i stället söka "den felande länken" mellan apa och människa någonstans i Asien. I dag pekar all samtida kunskap entydigt på att människans ursprung står att finna i Afrika.
När forskarna finkammar kalkstensområden och grottor i Sydafrika och den östafrikanska Riftdalen finner de allt fler gåtfulla lämningar från den väldiga tidrymd som gick efter att människa och apa gick skilda vägar för så där sju miljoner år sedan. Spår av varelser som kanske är mer apa, kanske mer människa, kanske både och. De får namn som Homo habilis och Homo erectus och vetenskapsmännen träter oförtröttligt om vad som skiljer de ena benbitarna från de andra: ras, art eller nästan ingenting.
I själva verket finns det ingen enkel länk mellan människa och apa, mellan oss råder samma evolutionära förvirring som på så många andra utvecklingsområden; arter som uppstått och dött ut som skotten på en spretig buske.
Men det som fascinerar oss mest i det enorma kriminaltekniska mysteriet är förstås grundfrågan som förmodligen ställdes redan där och då: den om oss själva. Den nya art, Homo sapiens sapiens, som uppstod för drygt 100 000 år sedan bar på en groteskt utvecklad hjärna som skulle bli avgörande för släktets framgång. Men redan från början tycks den också ha väckt det slags existentiella grubbel som förföljt oss sedan dess: vilka är vi, varifrån kommer vi och varför finns vi?
Frågor som bidrog till att skapa först schamanismen, sedan världsreligionerna och slutligen vetenskapen.
Andra forskningsfronter har drabbats av överspecialisering och mer distanserat intresse. Jordytan är kartlagd, och efter månlandningen och kvantfysikens genombrott kan makro- och mikrokosmos lätt te sig som avlägsna, alltmer ofattbara svarta hål. Men ju ödsligare universum, desto märkligare framstår livet, särskilt människan - uppkomst, biologi och historia. Dimmorna kring hennes ursprung och egenart skingras nu också allt snabbare av att rön inom arkeologi, biologi och beteendeforskning ömsesidigt belyser varandra.
En som ägnat många år av sitt liv åt denna artegna fascination är reportern och författaren Lasse Berg. Han har bott länge i Afrika och rest och filmat över hela världen. Hans nya bok "Gryning över Kalahari" är ett fängslande essäistiskt reportage om människans ursprung. Till hennes bästa genetiska arvedelar, förstår man, hör nyfikenheten, uthålligheten och förmågan att berätta. Lasse Berg vansläktas sannerligen inte.
Han inleder sin bok med ett besök hos den människospillra som kan antas befinna sig närmast själva urtillståndet: san-folken i Botswana. De lever ett samlarliv i små, sammanhållna grupper. Genetiska undersökningar pekar också mot att de har gemensamma släktrötter rakt ner till mänsklighetens gryning, minst 120 000 år bakåt.
Här lägger sig Lasse Berg utanför sitt tält och tittar rakt upp mot den afrikanska stjärnhimlen. Ungefär så här måste det ha börjat. Det här är vad de första människorna såg, hörde och förundrades över.
Han slås av san-folkens vänlighet och fredliga, inre ordning. Kvinnorna har en något dominerande ställning. Man hanterar konflikter genom att prata, prata och prata.
Och om det nu är så människan levde i tiotusentals år innan hon blev bofast, jordbrukare och imperiebyggare, låter då inte san-folket ana något av hennes sanna, innersta natur?
Lasse Berg vill gärna se det så. Han fortsätter sin skildring med en lång och spännande resa genom den senaste forskningens svar på mänsklighetens äldsta frågor. En drivkraft, förstår man, är förhoppningen att finna en vetenskapligt förankrad, något så när ljus syn på människan. Det är inte självklart. Under senare delen av 1900-talet närmast tävlade biologer och beteendevetare om att slå fast nya, dystra sanningar om människans verkliga natur: aggressiv, sexfixerad, blint styrd av själviska gener. Liknar inte samhället en myrstack? Lever inte vår närmaste släkting, schimpansen, i grupper dominerade av självupptagna alfahannar?
Jovisst, men liknelser med andra djur är alltid opålitliga - och dessutom var det först på 1990-talet man på allvar började forska på bonoboerna, aporna som är lika nära släkt med oss som schimpanserna men i många avseenden deras motsats. De är vänliga, lata och löser helst sina konflikter med sex. Lasse Berg lutar åt att de tidiga Homo sapiens sapiens liknar bonoboerna snarare än schimpanserna: vi kommer från Venus, inte från Mars.
Han intervjuar rader av namnkunniga forskare, från Steven Pinker och Frans de Waal till den berömda förmodern Lucys upptäckare Donald Johanson.
Med deras hjälp tecknar han en karta över människoarternas långa väg. Först de som uppstod och dog ut, sedan vår egen som började följa kusterna norrut och tog sig över Röda havet - under den korta ödesperiod då klimatet råkade göra det möjligt - för att sedan fortsätta längs Asiens kuster, upp mot Centralasien och Europa och sedermera också till Amerika.
Och hur, längs hela denna väg, målningar i grottor och på klippor vittnar om människans eviga försök att tolka och besvärja det obegripliga; livet och döden, början och slutet. Lasse Berg ansluter sig till de forskare som hävdar att grottmålningarna inte är jaktmotiv så mycket som gestaltningar av en schamanistisk syn på tillvaron.
Syndafallet får anses uppstå med jordbruket, när människan blir bofast och börjar hävda äganderätt till jorden. Den i grunden rätt makliga varelse som i Afrikas paradis fiskat, samlat och jagat högst några timmar om dagen tvingas nu slita i sitt anletes svett - just som Bibelns Gud förkunnar i sin straffdom. Det är också nu som samhällsmakt i modern mening uppstår; skatteuppbörd, territoriella anspråk och krig (allra först i trakten av Irak).
Frågan om vårt ursprung blir inte mindre intressant av att forskningen alltmer kommit att peka på hur stor del av människans beteende och psyke som präglas av det arv som vi burit med oss sedan dess. Och nog för att generna är själviska, programmerade för överlevnad, men det behöver inte betyda att grottmänniskans innersta jag är inställt på konkurrens och slagsmål.
Tvärtom: smarta gener samarbetar. Hjärnans främsta bidrag var inte att den gjorde oss överlägsna på att tillverka verktyg och vapen, utan att den gjorde oss sociala. Den är inställd på samspel med andra hjärnor, på organisation och gruppdynamik - och får oss att prata, prata och prata.
Varför ser i så fall världen ut som den gör? Varifrån all denna förkärlek för ondska och brutalitet?
Lasse Berg pekar på den uppenbara baksidan av människans sociala talanger - själva gruppsammanhållningen, även den genetiskt kodad: "Vår starkaste drift är att få tillhöra, få respekt." Den avgränsar och håller samman allt från familjer till religiösa sekter, från fotbollsklubbar till nationer. Den ger överlevnadsvärde men får också fasansfulla följder. I folkmordets Rwanda intervjuade Lasse Berg hutukvinnan som mördat sitt eget barn eftersom fadern var tutsi och barnet därmed av blandgrupp.
En drift starkare än modersinstinkten är inte att leka med.
Knappast mindre kuslig är insikten om varför alla dessa våra tidiga människosläktingar dog ut. Troligen för att de helt enkelt inte klarade de plötsliga omkastningar i klimatet som ändrade livsbetingelserna under deras tid på jorden.
Här står vi nu, under samma stjärnhimmel, och ser tecknen samlas.