Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Myten om mannens slutliga död

Är mannen en fallen hjälte? Enligt den amerikanska författaren Hanna Rosin är det bara en tidsfråga innan kvinnorna har tagit över världen.
Är mannen en fallen hjälte? Enligt den amerikanska författaren Hanna Rosin är det bara en tidsfråga innan kvinnorna har tagit över världen. Other: Adam Eastland/Alamy

Män håller på att bli onödiga eftersom Island har haft en kvinnlig president och fler kvinnor än män utbildar sig till apotekare. Kajsa Ekis Ekman läser en bok som är så tendentiös och fördomsfull att hon får andnöd.

Hanna Rosin

”Mannens undergång i kvinnans tidsålder”

Övers. Ylva Mörk Norstedts

När jag hörde om Hanna Rosins "The End of Men" som fått mycket uppmärksamhet i USA, trodde jag att det skulle vara en intressant bok. Kanske något i stil med Susan Faludis "Ställd" som tog ett nytt grepp och visade hur västerländska män haft svårt att anpassa sig till de förändrade könsrollerna. Nu har Rosins bok kommit på svenska med titeln "Mannens undergång i kvinnans tidsålder" och jag kan bara konstatera att jag hade fel. Den här boken är lika tendentiös, fördomsfull och sensationalistisk som titeln antyder.

Rosin menar på fullaste allvar att män håller på att bli onödiga. Kvinnor är på väg att ta över världen, och män kommer varken att ha chefsposter eller ens jobb. De kommer inom en snar framtid att förpassas till hemmet, där de kommer att ta hand om barnen, alternativt ligga sysslolösa framför tv:n och dricka öl. Hennes bevis för detta? Ja, de är av typen: Island har haft en kvinnlig president, staden Alexander City i Alabama – med 15 000 invånare – har en kvinnlig borgmästare och 60 procent av dem som utbildar sig till apotekare är kvinnor.

De övriga bevisen går ut på att Rosin åker USA runt (och även till Sydkorea) i jakt på framgångsrika kvinnor och misslyckade män. Dessa beskriver hon ingående och kryddar på med "Jag träffade minst ett dussin liknande fall." Rosins metod är det klassiska amerikanska tesdrivna reportaget. Medan man i Frankrike har för vana att lägga fram sina teser genom att hänvisa till filosofi och antika myter, använder amerikanska intellektuella sig i högre grad av statistik och populärkultur för att bevisa sina poänger. Rosin följer här i samma spår som Betty Friedan, Eric Schlosser, Barbara Ehrenreich och Susan Faludi. Det kan vara en bra form, men här syns dess stora svaghet. Den är så inställd på att bevisa sin tes och så lite analytisk att man får andnöd.

Visst är Rosin något på spåren. Kvinnor dominerar på många hög­re utbildningar, och många av de traditionellt mansdominerade yrkena har försvunnit från västvärlden. Hon har rätt när hon beskriver en grupp män som tycks ha tappat sin roll i livet. Men är inte detta en fråga som har med klass att göra snarare än kön? Och visst känner jag igen många av de män som Rosin beskriver, som tycks ha skaffat sig ett nytt mansideal: den bekväme lejonhannen snarare än den slipsklädde familjeförsörjaren.

Men är det inte mer komplicerat än att säga att vi därför har inträtt i "det nya amerikanska matriarkatet?" Till exempel beskriver Rosin ett fall med en hemmapappa och en karriärkvinna. Hemmapappan är stolt över att hans fru tjänar pengar och har själv inga sådana ambitioner. Det är bara det att när karriärkvinnan kommer hem för dagen lagar hon genast mat, byter blöjor och städar snabbt upp hemmet efter pappans och barnets härjningar. Vad drar Rosin för slutsatser av detta? Inte att kvinnor dubbel­arbetar, utan att män har blivit meningslösa. Jämlikhet kan Rosin inte ens föreställa sig. Eller att olika par skulle hitta det system som passar just dem bäst. Tydligen är det så att antingen regerar mannen eller kvinnan.

Det hela får Rosin att uppgivet utbrista: "Finns det några platser som fortfarande tillhör männen? Fabrikerna, åtminstone?" Men nej, inte ens där finns patriarkatet kvar. För hälften av de anställda är kvinnor, och cheferna kallas inte längre chefer, utan "på den nya feminiserade arbetsplatsens språk är de 'teamstödjare' och 'coacher'."

Varför detta språk skulle vara mer "feminint" har jag svårt att förstå. Precis som de förändrade sexualvanor på college som Rosin ägnar mycket tid åt. Att hennes intervjuobjekt inte drömmer om romantik utan har snabba ligg och ser varandra som utbytbara – på vilket sätt skulle detta betyda att kvinnorna tar över? Snarare tycks det som om Rosin är uppvuxen i en så konservativ och patriarkal värld att varenda liten förändring får henne att tro att slutet är nära. Bara i en bisats konstaterar hon att män fortfarande innehar den ekonomiska och politiska makten, att de tjänar mer än kvinnor och att kvinnor tar största delen av ansvaret för hem och barn.

Men detta är bara "de sista resterna av en utdöd tidsålder" försäkrar hon oss. Detta därför att "dussintals kvinnliga studerande som jag har intervjuat har sagt att de mycket väl kan tänka sig att det blir de som kommer att arbeta medan deras män kommer att stanna hemma." Ja, suck och hå. Varför skaffa sig kristallkulor att spå i när vi har ett dussintal amerikanska studenter?

Framför allt är problemet med denna bok att man aldrig får veta vad Rosin anser om det hon tycker sig ha upptäckt. Är hon glad att kvinnorna tar över? Vill hon bevara patriarkatet? Nej, snarare känns det som om hon är glad över att ha hittat en tes som är drastisk nog att sälja.