Det är en ovanlig debut som Naima Chahboun begår med ”Okunskapens arkeologi”. När läste man sist en diktsamling som satts i tvåspalt? Och när såg man en debutant som tog ett så resolut grepp om sitt stoff? Men så är Chahboun­ heller ingen nybörjare, hon har gjort sin tid på Litterär ­gestaltning i Göteborg och dessförinnan deltagit i otaliga i spoken word och poetry slam-bataljer. Att hon samtidigt doktorerar i statsvetenskap verkar i sammanhanget bara logiskt.

En debutant med så breda erfarenheter har rimligen en hel del att komma med. Och visst är ”Okunskapen arkeologi” en rik och fascinerande bok. Dess stoff utgörs av ”århundradets brott” eller den spionhistoria som nystades upp av J Edgar Hoovers FBI och som hade makarna Rosenberg i huvudrollen.

Det är en märklig kalla krigs-­historia där ett judiskt par engagerat i den amerikanska arbetar­rörelsen plötsligt anklagas för att ha förrått sitt land och lämnat ut den största hemligheten av dem alla till Sovjetunionen – ritningarna till atombomben. Den slutar med att makarna döms till döden och avrättas i elektriska stolen.

Eller gör den det? Kanske kan man snarare säga att vi ännu i dag inte sett slutet på den. Dels för att den tycks säga så mycket om sin tid och sitt samhälle att den ständigt återberättas, dels för att den i likhet med Kennedymorden innehåller ett antal oklarheter som hela tiden lockar nya uttolkare.

Till dem får man nu räkna Chahboun, men det som driver henne är nog inte att gå till botten med fallet utan insikten att den tvetydiga spion­historien spinns kring en fruktansvärd kärna. Vad den kretsar runt är ju ytterst den teknologiskt frambringade massavrättning som möjliggjordes med atombomben. Avrättningen av paret Rosenberg har således sin parallell i en rad ­andra avrättningar eller bombanfall, från den offentliga avrättningen av en elefant med elektricitet 1903 (!), över bombningarna av Berlin där den första bomben slog ned på zoo, till utplånandet av Hiroshima och Nagasaki:

har detta hänt? Försvann solen som

om den hade stoppats i en sopsäck?

Blandades en tredjedel av havs-

ytan med blod? blev himlen tyst i

ungefär en halvtimme? dog

tusentals

personer av förgiftat vatten?

uttalade

någon verkligen ”civilbefolkningen är

utplånad från och med nu är vi

alla soldater”?

När denna slingrande prosadikt är som bäst karvar den ut nya frågor ur en historia man trodde man kände. Det arkeologiska i hennes projekt består just i att finna historier under historien, som utgör ett slags motberättelser mot den självhärliga föreställningen om att vi känner vår historia.

Men i samma stund som ”okunskapen” avslöjas som människans predikament riskerar författaren, ironiskt nog, att framstå som bättre vetande. Chahbouns grepp slår plötsligt tillbaka på henne själv, och det som för mig blir bokens verkliga behållning är inte den kritiska moralen utan författarens förmåga att associera lika lekfullt som våghalsigt. Den, om inte annat, bådar synnerligen gott för Naima Chahbouns fortsatta författarskap.