Den amerikanska författaren William Faulkner sa en gång att författarens uppgift var att skriva om de gamla sanningarna. Kärlek, vördnad, medlidande, stolthet, barmhärtighet och offervilja. Det låter vackert. Frågan är om det skulle fungera i dag. Vördnad? Offervilja?
När vietnamesiskfödde Nam Le häromåret debuterade med novellsamlingen ”Båten” hyllades han unisont av den amerikanska kritikerkåren. Alla var ense om att han skrev minst lika bra som de största samtida romanförfattarna. Många påpekade också att ordet ”noveller” saknades på omslaget. Kanske för att noveller inte är kommersiellt gångbara. Kanske för att Nam Le ville göra något annat, mer monumentalt.
Den första berättelsen i boken är döpt efter Faulkners författarråd och heter: ”Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja.” Huvudpersonen är en före detta advokat som går på skrivarskola och klagar över skrivkramp. Hans amerikanska flickvän är oförstående. Hur kan han ha skrivkramp när han är vietnames? Han kan ju alltid skriva om Vietnam. Lärarna och de litterära agenterna säger samma sak. Etnisk litteratur är inne. En författare bör fråga sig själv vad som får just honom att sticka ut. Svaret är givet. Bakgrund och livserfarenhet. I det här fallet: det vietnamesiska.
Resonemanget låter inte så märkvärdigt men ändå känns Nam Les inledningsnovell som ett fullskaligt manifest. Ett manifest mot etnisk litteratur och för en fiktion baserad på Faulkners gamla sanningar.
Novellen fortsätter med att den unge författaren kämpar på med en novell om sin fars traumatiska upplevelser av Vietnamkriget och massakern i Song My. Genom skrivandet utforskar han sin bakgrund och försöker förstå sin fars brutalitet under uppväxten. När fadern oväntat dyker upp synliggörs allehanda konflikter som har med modernitet och tradition, Vietnam och Amerika att göra.
Nam Le är själv född i Vietnam, uppvuxen i Australien och har arbetat som advokat innan han flyttade till USA och gick författarskola. Kanske är detta en autentisk novell om hans egen uppväxt och etnicitet? Eller inte. Kanske var hans far aldrig med om massakern i Song My och kanske kom familjen inte till Australien på en fullpackad flyktingbåt, som titelnovellen så gripande skildrar. Vi får aldrig veta sanningen.
De andra novellerna i samlingen skildrar andra uppväxter, andra liv, andra etniciteter på samma bländade välskrivna sätt som den första historien. I ”Cartagena” möter vi en colombiansk tonårspojke som värvats till narkotikakartellerna. Berättelsen dryper av latinsk machoism och spanska glosor. I ”Teheran har ordet” skildras en amerikansk kvinnas besök hos den iranska motståndsrörelsen i Teheran. En tredje berättelse utspelar sig bland australiska barn i en sömnig australisk fiskeby.
Alla Nam Les noveller ger sig ut för att handla om det lärarna i den första novellen efterfrågar: den unika livserfarenheten. Tack vare minutiös research skildras nationella karaktärsdrag, språkliga egenheter och historiskt laddade händelser med spöklik övertygelse. Likt en kameleont glider Nam Le ut och in i olika människoöden. Han är iranier. Och japan och latinamerikan. Det är som om han vägrar inlemma sig i migrationslitteraturens fålla och i stället beslutat sig för att bedriva frontalkrig mot allt vad autenticitet heter. Som om han en gång för alla ville visa att litteraturen står över etnicitet, identitetspolitik och samhällstrender.
Jag är extremt imponerad av Nam Le, såväl stilistiskt som innehållsmässigt. Hans historier går helt emot den traditionella novellkonsten. De beter sig mer som höjdpunkterna i en storslagen roman. De är fyllda av människor och konflikter och komplicerade känslor, samtidigt som de är utmejslade på det mest elaborerade språk.
Tyvärr räcker Ylva Mörks översättning inte riktigt till. Hennes svenska ligger alldeles för ofta som en tunn fernissa över originalspråket. Engelskan hörs rakt igenom. Anglosaxisk kommatering och syntax, illa valda ord, syftningsfel gör att Nam Les suggestiva och stundom metaforbaserade språk inte kommer till sin fulla rätt. Var är redaktören? undrar jag. Korrekturläsaren? Förläggaren? Till och med citatet på pressutskicket är illa översatt.
Nåväl. Kanske spelar det inte så stor roll just den här gången. Vi kommer få höra mycket, mycket mer av Nam Le. Hans bok är verkligen skickligt genomförd och jag är oerhört spänd på vilken ton och vilket perspektiv han kommer att anlägga nästa gång. Kommer han att fortsätta att följa Faulkners råd och skriva om de konservativa amerikanska dygderna kärlek, vördnad, medlidande, stolthet, barmhärtighet och offervilja? Bortom de fejkade identiteterna är det ju runt dessa novellerna i ”Båten” egentligen kretsar. Men nej, jag har ingen aning. Kanske skriver han en vietnamesisk bok nästa gång.
Jag brukar ofta efterfråga stil hos en författare men den här mannen har inte en stil – han har flera. Det är omöjligt att förutse vad hans litterära projekt stilistiskt och estetiskt kommer att mynna ut i. Det är det som gör Nam Les ”Båten” till en så spännande och exceptionell debut.